Ana Blandianas dikt ”VIndburen stjärna” föder visst många associationer (kommentarerna här är säkert bara en bråkdel av de associationer dikten kan ge upphov till). För mig lät först själva uttrycket ”vindburen stjärna” alldeles naturligt och helt enkelt bara vackert; jag noterade inte det märkliga med det förrän diktrösten skämtade.

Själv blir jag skakad (med risk för att Bengt skakar ner några körsbär ur mig) av bilden av den där plantan som spränger sig ut ur huvudet ”först när jag gått in i mörkret.”

Och vad är fröet till en stjärna? Har det något med svarta hål att göra?

Förlåt, förlåt, förlåt. Jag skall aldrig göra så mer. (Med fingrarna i kors).