På sträckan mellan Timmervik och Sikhall stupar gråberget på sina ställen nästan lodrätt ner i Vänerns böljor. Londi och jag vill inte följa stigen som löper ett stycke från sjön, så därför får vi kravla oss upp och ner för stensluttningarna, hoppa över klippsprickor och klänga oss fast i ungekarna och tallarna. Vår gång är koncentrerad, det gäller att inte ramla ner. Plötsligt skjuter en råbock som ett guldbrunt spjut upp ur buskarna framför oss och så är han borta. Vi flämtar till men strax kämpar vi vidare.
Allt emellanåt får vi ge upp vårt företag och kava oss upp till stigen för att följa den en bit, tills vi liksom sugs tillbaka närmare vattnet igen:
