Det andra påminner mer om lugn och ro. Slängt ut ungar, partners, hundar, knöande grannar, druckna backstusittare, tomögda tomtar, vansinniga musikkårer med fyrtioåtta blåsare m.m. Det pustas ut.

Fastnade för många år för sedan för grannlandskaparen Karlfeldts centrallyrik i denna dikt som säger mer om mig, än om Hesse, Fontane, kanske dig Bodil och andra:

”Jag är en sjungandes röst på stora, tomma slätter,
där intet öra hör, där intet eko bor.
Jag är ett irrande bloss över sjön i svarta nätter,
en nyckfull eld, som slocknar snart i mörkret: hos min mor.

Jag är ett drivande blad i höstens vida rike,
min levnad är en lek vid alla vindars kör.
Om jag stannar på ett berg, eller drunknar i ett dike,
det vet jag ej, det bryr mig ej, det rår jag icke för.”

Det ger mig en viss fridskänsla, att jag ändå är, fast det mesta kanske inte blir så bra… eller som man vill… men att man ändå finns till… som ett väsen, som syns, hörs, märks, men finner frid. För en stund.