Månad: augusti 2008

Vi ville upp till Casera Nische för att få se hela Val Resia uppifrån och för att tänka oss in i hur de resianska unga flickorna en gång i tiden gick där uppe längs bergskammarna och sjöng sina sånger. Så snart vädret blev bättre åkte vi upp till Sella Carnizza igen och letade oss sedan fram till skylten som markerar vägen till Casera Nische.

Stigen var till en början lite svår att följa, eftersom den var så igenväxt. Det är inte många människor som går här längre. Men när vi kommmit upp ett stycke och marken blev kargare, så blev det lättare att hitta.

Det är ingen lång vandring det här, men vägen upp är ganska brant på sina ställen och stenarna vill gärna rulla iväg under fötterna om man inte går noggrant.

Casera Nische befinner sig på 1454 meters höjd

och här uppe fanns till för kanske 40 år sedan en fäbod, alltså en ”casera” och man gjorde ost här uppe. Fortfarande finns det några murrester kvar efter byggnaderna:

När vi gick omkring däruppe bland ruinerna, fick vi syn på en samling underliga märken i marken (tyvärr tog jag inga bilder av dem): Det var som om någon eller några hade grävt med stora skovlar lite på måfå här och där och inte särskilt tätt. Vi funderade lite på om det kunde vara vildsvin, men de brukar vara mera grundliga och liksom plöja upp hela fältet, när de ändå är igång.

Vi gick ett stycke längs kammen och tittade ner i både Val Resia och Valle Uccea. Jag tog lite bilder, Londi luktade lite i spåren och sedan tyckte vi att det kunde vara dags att ta oss tillbaka ner i dalen.

Valle Uccea

Strax efter att vi hade satt ner fötterna på plan mark, såg vi getjorden strömma in på vägen ett stycke framför oss.

Av damen i ”malgan” hade vi fått veta att getherden super och getterna därför ofta måste klara sig själva. De verkar till och med känna till en del om trafikregler. Vi gick till ”malgan” för att äta och värdinnan blev glad när vi berättade att vi varit uppe på Casera Nische. ”Ja, däruppe är luften lättare att andas, där känner man vad det är att leva”, sa hon med en lite suck. Då passade jag på att fråga henne om de märkliga spåren däruppe. ”Ibland kommer det björnar över från Slovenien”, svarade hon lite svävande.

Strax nedanför Sella Carnizza i väständen av Valle Uccea (som också räknas till det resianska området) finns en samling massiva till största delen relativt nybyggda stenhus. Allt här är antingen nybyggt eller återuppbyggt efter jordbävningen 1976 som skakade sönder hela bebyggelsen här. I ett av husen (det med det fula gröna plasttältet framför) finns en liten ”malga”, ett slags fäbodsservering (om ni ursäktar det fåniga ordet) som sköts av en dam som har sina rötter i Val Resia, men som numera bor i Gorizia tillsammans med sin sardiske man. Hon eller snarare de båda och deras magnifika perserkatt bor bara här uppe på somrarna. Här kan turister eller andra besökare äta en stärkande måltid och prata lite med värdparet. De flesta som kommer hit är utvandrade resianer som besöker sina gamla platser, men det kommer också utlänningar ibland, får vi veta.

Det är förresten på väggen i den här ”malgan”, som almanackan där juli heter žužuladör hänger:

Vi äter något rustikt (jag minns inte vad) och pratar med värdinnan. Hon berättar att hon valt att öppna ”malgan” här för att komma tillbaka till sina hemtrakter åtminstone över somrarna. Jag frågar om hon talar resianska och hon svarar att ja, det gör hon, fast det är inte så ofta hon har möjlighet att prata med någon på språket. De flesta av de utflyttade resianerna som kommer hit om somrarna, talar inte längre resianska, inte något vidare i alla fall.

Vi pratar lite om husen här. Hon säger att också de nybyggda husen är uppförda i traditionell stil. Husen här liknar klippor eller stenbumlingar som sticker upp ur marken, tänker jag. Eller kanske bunkrar. De är hårt slutna mot omvärlden och de har mycket tjocka murar och fönstren är bara små springor, som oftast är dolda bakom träluckor.

Hon berättar att hon dagen innan varit uppe på berget Casera Nische som sticker upp mot himlen strax bakom oss och att det egentligen kunde vara något för oss att gå dit upp, fast inte den här dagen, eftersom det just regnat och då är det farligt att gå där. Hon berättar att man om söndagarna i hennes ungdom brukade gå upp dit och titta ner i Val Resia. Man ser hela dalen däifrån. Och där uppe vandrade hon tillsammans med de andra unga flickorna ofta längs bergskammen och sjöng de resianska sångerna, som är helt annorlunda än alla andra sånger. När hon ibland går dit upp nu för tiden brukar hon tänka på de där söndagarna i ungdomen.

Efter maten går vi en bit längs vägen och hittar skylten som pekar upp mot Casera Nische, fast vandringen dit upp spar vi till en annan dag.

Valle Uccea sedd från öster