<?xml version="1.0" encoding="UTF-8"?><rss version="2.0"
	xmlns:content="http://purl.org/rss/1.0/modules/content/"
	xmlns:dc="http://purl.org/dc/elements/1.1/"
	xmlns:atom="http://www.w3.org/2005/Atom"
	xmlns:sy="http://purl.org/rss/1.0/modules/syndication/"
	
	>
<channel>
	<title>
	Kommentarer på: Att vara en av de sista	</title>
	<atom:link href="http://bodilzalesky.com/blog/2008/08/31/att-vara-en-av-de-sista/feed/" rel="self" type="application/rss+xml" />
	<link>http://bodilzalesky.com/blog/2008/08/31/att-vara-en-av-de-sista/</link>
	<description>kulturartiklar, översättningar, kurser, föredrag...</description>
	<lastBuildDate>Sun, 31 Aug 2008 11:39:12 +0000</lastBuildDate>
	<sy:updatePeriod>
	hourly	</sy:updatePeriod>
	<sy:updateFrequency>
	1	</sy:updateFrequency>
	<generator>https://wordpress.org/?v=6.9.4</generator>
	<item>
		<title>
		Av: Bodil Z		</title>
		<link>http://bodilzalesky.com/blog/2008/08/31/att-vara-en-av-de-sista/comment-page-1/#comment-31588</link>

		<dc:creator><![CDATA[Bodil Z]]></dc:creator>
		<pubDate>Sun, 31 Aug 2008 11:39:12 +0000</pubDate>
		<guid isPermaLink="false">http://www.bodilzalesky.com/blog/2008/08/31/att-vara-en-av-de-sista/#comment-31588</guid>

					<description><![CDATA[Kanske kan det här tillståndet påminna om de känslor som exiltillvaron kan skapa, särskilt om landet man flytt ifrån sedan bytt språk och kulturell identitet (Ostpreußen, Dalmatien, Transsylvanien etc etc), så att det egentligen inte längre går att återvända dit även om det på ett praktiskt plan skulle vara möjligt.

Jag tänker så småningom, när jag lärt känna mina olika resianska bekanta lite närmare, kanske först vid ett återbesök i dalen och inte via mail eller brev, fråga några av dem lite närmare om det här känslomässiga planet också. Jag vill kunna föreställa mig hur det är, delvis åtminstone.]]></description>
			<content:encoded><![CDATA[<p>Kanske kan det här tillståndet påminna om de känslor som exiltillvaron kan skapa, särskilt om landet man flytt ifrån sedan bytt språk och kulturell identitet (Ostpreußen, Dalmatien, Transsylvanien etc etc), så att det egentligen inte längre går att återvända dit även om det på ett praktiskt plan skulle vara möjligt.</p>
<p>Jag tänker så småningom, när jag lärt känna mina olika resianska bekanta lite närmare, kanske först vid ett återbesök i dalen och inte via mail eller brev, fråga några av dem lite närmare om det här känslomässiga planet också. Jag vill kunna föreställa mig hur det är, delvis åtminstone.</p>
]]></content:encoded>
		
			</item>
		<item>
		<title>
		Av: Marita		</title>
		<link>http://bodilzalesky.com/blog/2008/08/31/att-vara-en-av-de-sista/comment-page-1/#comment-31583</link>

		<dc:creator><![CDATA[Marita]]></dc:creator>
		<pubDate>Sun, 31 Aug 2008 09:11:46 +0000</pubDate>
		<guid isPermaLink="false">http://www.bodilzalesky.com/blog/2008/08/31/att-vara-en-av-de-sista/#comment-31583</guid>

					<description><![CDATA[Det är nog en svår position att vara en av de sista. För många år sedan sa en man från en samisk kultur, att han liksom inte riktigt förstod nyheterna på radio förrän han hört dem på samiska också. Hans svenska var perfekt - modersmålsnivå - men samiskan var det språk som ägde hans drömmar, känslor och förhoppningar som människa.  Samiskan för också en ganska tynande tillvaro, trots nyhetsprogram och insatser för att stärka dess position. Vid sameträffen i Jokkmokk t.ex. talar inte alla nödvändigtvis väl fungerande samiska. 

Våra drömmar och känslor knyts till modersmålet. I Spanien säger man sorgligt att de ETA-anknutna baskerna slåss på baskiska, men drömmer på spanska. Visst, historien med baskiskan är annorlunda och våldsammare, men positionen som människa densamma, när man inte längre kan knyta an till barn och barnbarn genom det språk som självklart fyller ens känsloliv och berikar ens tillvaro. Det måste vara oerhört komplicerat, rent känslomässigt.]]></description>
			<content:encoded><![CDATA[<p>Det är nog en svår position att vara en av de sista. För många år sedan sa en man från en samisk kultur, att han liksom inte riktigt förstod nyheterna på radio förrän han hört dem på samiska också. Hans svenska var perfekt &#8211; modersmålsnivå &#8211; men samiskan var det språk som ägde hans drömmar, känslor och förhoppningar som människa.  Samiskan för också en ganska tynande tillvaro, trots nyhetsprogram och insatser för att stärka dess position. Vid sameträffen i Jokkmokk t.ex. talar inte alla nödvändigtvis väl fungerande samiska. </p>
<p>Våra drömmar och känslor knyts till modersmålet. I Spanien säger man sorgligt att de ETA-anknutna baskerna slåss på baskiska, men drömmer på spanska. Visst, historien med baskiskan är annorlunda och våldsammare, men positionen som människa densamma, när man inte längre kan knyta an till barn och barnbarn genom det språk som självklart fyller ens känsloliv och berikar ens tillvaro. Det måste vara oerhört komplicerat, rent känslomässigt.</p>
]]></content:encoded>
		
			</item>
	</channel>
</rss>
