PS Salongen har vaknat upp ur sina sommardrömmar och står där med famnen full av höst.
16 kommentarer till “Svampstilleben med och utan sko”
Fräckt stilleben (det översta). Skon är så kaxig bland svamparna.
Stiligt. Vi njöt igår av en maffig omelett med Karls Johan som vi just plockat på Kärsön. Fräscha och friska och inte det minsta maskstungna. Däremot inga kantareller, inga blåbär och ett enda fattigt hjortron i Gnestatrakten
Vad är det här? Rebus? 🙂
Tack, Nilla.
Bengt, jag hittar nästan också bara karljohan, ofta perfekta exemplar. Jag vågar mig snart inte ut på några hundpromenader i skogen, eftersom jag får så mycket att släpa på. Det är ju svårt att låta bli att plocka dem när man ser dem stå där så fina. Jag delar ut svamp bland grannarna, men det blir också tjatigt efter ett tag. Ett lyxproblem i och för sig.
Mickey,
du kanske kan göra en rebus av mina komponenter. Varsågod!
Fotsvamp, Mickey? 😉
Eller en fot-o-syntes,
dock troligare sko+gs+vamp
Ja, skon är visst huvudpersonen. Utan den hade det väl inte varit någon idé att visa upp min superkantarell…
Aha! Jag är så bortskämd med småländska superkantarellställen att jag inte reflekterade på kantarellens storlek. Den såg i mina ögon högst normal ut bredvid de relativt små stensopparna.
Det jag däremot noterade var att svampen var plockad och ansad med omsorg!
Jag är bitter. Bitter.
Agneta,
jag går numera med svampkniv i bältet när Londi och jag går ut i skogen.
Jelena,
ja, hade ni kommit en vecka senare hade det sett annorlunda ut med vår fångst. Kanske kan jag som kompensation pigga upp dig eller A med morgondagens inlägg…
Svamp har jag plockat åtskilligt av ända sedan fyrtiotalet och sjuttio- åttio- och nittiotalen fyllde jag såväl egen som släktens och vänners frysar med detta skogens verkliga guld. Känner nog till så gott som allt ätbart i svampväg.
Våra barn drar då och då historier om hur det var att tillbringa somrarna på landet med en ”mycofagast” till moder, som var afton lät dem somna in till doftande ångor från svampfyllda grytor på spisen.
Ingen av dem har i detta sammanhang gått i mina fotspår, men de har i alla fall uppskattat svampen som föda.
Agneta,
jag får inte fram din bild, men min svampkniv har ett stabilt träskaft med ett slags liten kroksabel med tandad rygg infälld i sig. I motsatta änden finns fem små borstknippen.
En annan bild på den kniv du inte har, men väl jag. När regnet har upphört härnere ska jag se om det går att finna svamp på gångavstånd i stadens utkant. Gick häromdagen förbi en jättestor läderboll som växte på en gräsremsa utmed inkörsvägen till vårt område. Tyvärr var det någon som sparkat läckerheten i småbitar.
Din beskrivning låter som denna som ju ser ut att kunna hängas i bälte.
Angående getter så har vi en fyra–fem stycken på en fritidsgård fem minuter hemifrån. En av vanligt stuk och tre–fyra med hängande öron och lurviga pälsar. Angoragetter tror jag de kallas. De samsas på betet med en liten skock får. Och här bor de om nätterna.
Ja, min svampkniv är just den där andra du visar. Läderboll? Själv nöjer jag mig just nu med karljohan och kantarell, eftersom jag ändå hittar för mycket av dem. Smörsopp brukar jag annars plocka och en del taggsvamp och så trattkatarell förstås.
Fin getstuga!
Läderboll (Mycenastrum corium) påminner om jätteröksvamp. I sig kan jag blandat samman dem eftersom den stora svampen var söndersparkad.
Getterna delar sin ”stuga” med fåren, en katt vid namn Gösta och en hel mängd med små kaninburar med kanierna, som tillhör barn i området. Byggnadens tak är gräsbevuxet, men för brant, så man vågar inte låta getterna beta där.
Det finns också ett hönshus med trevliga frigående höns och ståtlig tupp och senaste tillskottet är en smedja. Samt en hel del annat.
Fräckt stilleben (det översta). Skon är så kaxig bland svamparna.
Stiligt. Vi njöt igår av en maffig omelett med Karls Johan som vi just plockat på Kärsön. Fräscha och friska och inte det minsta maskstungna. Däremot inga kantareller, inga blåbär och ett enda fattigt hjortron i Gnestatrakten
Vad är det här? Rebus? 🙂
Tack, Nilla.
Bengt, jag hittar nästan också bara karljohan, ofta perfekta exemplar. Jag vågar mig snart inte ut på några hundpromenader i skogen, eftersom jag får så mycket att släpa på. Det är ju svårt att låta bli att plocka dem när man ser dem stå där så fina. Jag delar ut svamp bland grannarna, men det blir också tjatigt efter ett tag. Ett lyxproblem i och för sig.
Mickey,
du kanske kan göra en rebus av mina komponenter. Varsågod!
Fotsvamp, Mickey? 😉
Eller en fot-o-syntes,
dock troligare sko+gs+vamp
Ja, skon är visst huvudpersonen. Utan den hade det väl inte varit någon idé att visa upp min superkantarell…
Aha! Jag är så bortskämd med småländska superkantarellställen att jag inte reflekterade på kantarellens storlek. Den såg i mina ögon högst normal ut bredvid de relativt små stensopparna.
Det jag däremot noterade var att svampen var plockad och ansad med omsorg!
Jag är bitter. Bitter.
Agneta,
jag går numera med svampkniv i bältet när Londi och jag går ut i skogen.
Jelena,
ja, hade ni kommit en vecka senare hade det sett annorlunda ut med vår fångst. Kanske kan jag som kompensation pigga upp dig eller A med morgondagens inlägg…
Svamp har jag plockat åtskilligt av ända sedan fyrtiotalet och sjuttio- åttio- och nittiotalen fyllde jag såväl egen som släktens och vänners frysar med detta skogens verkliga guld. Känner nog till så gott som allt ätbart i svampväg.
Våra barn drar då och då historier om hur det var att tillbringa somrarna på landet med en ”mycofagast” till moder, som var afton lät dem somna in till doftande ångor från svampfyllda grytor på spisen.
Ingen av dem har i detta sammanhang gått i mina fotspår, men de har i alla fall uppskattat svampen som föda.
Bodil, är det månne denna du har vid bältet?
Agneta,
jag får inte fram din bild, men min svampkniv har ett stabilt träskaft med ett slags liten kroksabel med tandad rygg infälld i sig. I motsatta änden finns fem små borstknippen.
En annan bild på den kniv du inte har, men väl jag. När regnet har upphört härnere ska jag se om det går att finna svamp på gångavstånd i stadens utkant. Gick häromdagen förbi en jättestor läderboll som växte på en gräsremsa utmed inkörsvägen till vårt område. Tyvärr var det någon som sparkat läckerheten i småbitar.
Din beskrivning låter som denna som ju ser ut att kunna hängas i bälte.
Angående getter så har vi en fyra–fem stycken på en fritidsgård fem minuter hemifrån. En av vanligt stuk och tre–fyra med hängande öron och lurviga pälsar. Angoragetter tror jag de kallas. De samsas på betet med en liten skock får. Och här bor de om nätterna.
Ja, min svampkniv är just den där andra du visar. Läderboll? Själv nöjer jag mig just nu med karljohan och kantarell, eftersom jag ändå hittar för mycket av dem. Smörsopp brukar jag annars plocka och en del taggsvamp och så trattkatarell förstås.
Fin getstuga!
Läderboll (Mycenastrum corium) påminner om jätteröksvamp. I sig kan jag blandat samman dem eftersom den stora svampen var söndersparkad.
Getterna delar sin ”stuga” med fåren, en katt vid namn Gösta och en hel mängd med små kaninburar med kanierna, som tillhör barn i området. Byggnadens tak är gräsbevuxet, men för brant, så man vågar inte låta getterna beta där.
Det finns också ett hönshus med trevliga frigående höns och ståtlig tupp och senaste tillskottet är en smedja. Samt en hel del annat.