Att vara en av de sista
31/8 -2008
Sedan dagarna i Val Resia har jag då och då funderat på hur det kan vara att tillhöra en förmodligen snart ”utdöende sort”. I Val Resia finns det idag ungefär 800 som ännu talar resianska och spridda i världen ska det finns omkring 3000 till. Hur mycket man än vill hoppas på något annat så är nog språket på väg bort inom två eller tre generationer. Hur är det att vara en av de sista bärarna av en kultur och ett språk? Hur ser världen ut med det speciella perspektivet? Jag minns vad den resianska kokerskan på Casali Scjs, som lämnat dalen för kanske ett tiotal år sedan, sa om att hon ibland åker dit upp för att ”känna sig som en människa”, för att tala språket och lyssna på den egenartade musiken. Och damen som förestår malgan uppe i Sella Carnizza sa något liknande: ”Här uppe känner man vad det är att leva.” Men inte heller hon är längre bofast i dalen. Under vinterhalvåret bor hon i Gorizia och resianska talar hon bara då och då under somrarna. Ingen av de här två är alltså längre till fullo en del av den resianska världen. Och Franco som gav oss skjuts ner från Stolvizza i regnet den där dagen berättade att han talar resianska med dem som kan språket och med de andra italienska. Hur mycket resianska blir det? Jag frågade inte, det kändes som om det inte skulle ha varit bra att ställa en sådan fråga. I baren i Stolvizza hörde jag bara italienska, fast kanske var det några som talade resianska ändå. Det är ju lättare att uppfatta språk man förstår.
vägen in i Stolvizza
utanför baren i Stolvizza
vy från baren
Jag tänker mig att de flesta som ännu talar resianska är över femti eller åtminstone över fyrti. Bland de unga finns det nog fortfarande en del som använder det rätt ofta, förmodligen främst när de talar med sina äldre släktingar. Hur många barn lär sig resianska idag? Kanske finns det de som just under de första åren talar resianska i familjen men som sedan när de börjar skolan mer och mer lämnar det här språket i en liten nisch för samtal med mormor eller farmor.
De texter som idag publiceras på resianska trängs så vitt jag förstått mer och mer in i ett folkloristiskt hörn för visor och sagor eller så handlar det om dokumentation med eftervärlden som främsta målgrupp. Det finns så vitt jag vet ingen tidning som ges ut på språket. Världen blir allt trängre för den som vill hålla fast vid sitt resianska arv. Mer och mer riktas blicken mot det förgångna. Språket smalnar eftersom det finns färre och färre rum för det att vistas i. Ingen kan snart lära känna någon ny människa inom den här välden. Och jag tror till exempel inte att resianska är arbetsspråket på kommunkontoret i Prato di Resia (Ravanca) som är den viktigaste orten i dalen, nej, där talar man nog italienska eller möjligen friulanska till vardags. Mer och mer blir språket till ett museiföremål, som vaktas, älskas och skyddas, men som snart inte längre lever. Vad känner man då efter till exempel ett långt samtal på resianska med någon av de gamla vännerna? Att det här det kommer snart inte att hända mer? Eller känner man en desperat vilja att kämpa emot utvecklingen mot avvecklingen? Tänker man på barnen som inte kommer att vara en del det här snart? Jag minns mannen i Coritis som gång på gång sa ”det är lönlöst”. Menade han just det här? Vädrade han med den frasen just sin känsla av hjälplöshet inför sin världs försvinnande?
Det här att se sitt språk och sin kultur tyna bort och att veta att det kommer att vara borta med ens egen död eller kort efteråt ligger någonstans emellan föreställningen om en världsundergång och tanken på den egna döden. När man en gång lämnar livet vill man att världen man levde i ska vara kvar och att den inte ska vara alltför olik den man kände till. Det ligger en tröst i detta. Just när man tänker i den här banan märker man att det finns både en individuell död och en kollektiv och att man helst vill att den egna döden ska ske utan att vara del av en kollektiv. Man vill dö i livet. Därför är det så skakande när en kultursfär upphör finnas till.
blick ner i Val Resia från Casera Nische
Charlotte Cerps: Flyktfåglar
29/8 -2008
Charlotte Cerps roman ”Flyktfåglar” tar avstamp i ett Lettland klämt mellan Nazityskland och Sovjetunionen. I första kapitlet möter vi Anna, en av de tre huvudpersonerna i boken, och hennes far, där de ligger tryckta mot marken i ett hallonsnår medan sovjetiska soldater genomsöker området. Det är den 14 juni 1941, dagen då tiotusentals balter deporterades till fångläger i Sibirien. Anna och hennes far klarar sig bara på grund av att grannens löptik förvillar soldaternas hundar.
Boken skildrar familjer på flykt på den lettiska landsbygden och i sjönöd på Östersjön. Vi läser om Aleks och andra lettiska pojkar på väg till fronten, får glimtar från skräcken i skyttegravarna. Däremellan skiner lettiska somrar vid havet i byn Kaltene igenom som pärlor och vardag, för den lugna vardagen är en skimrade pärla när man ser den mot förtryckets och krigets bakgrund.
Vi följer den unga Vilma till sibiriska arbetsläger. Hon säljer sin kropp för att kunna livnära sin lilla dotter, men babyn som föds i fångenskapen dör av svält. Och ändå finns det ljus också där i eländet; kärlek och vänskap och Vilmas styrka gör att berättelsen blir uthärdlig.
Annas familj flyr till Sverige i en fiskebåt över havet. Vi får närbilder från livet i flyktingförläggningen, vi möter svenskars fördomar men också deras hjälpsamhet. Skildringar av den mödosamma vägen in i det nya samhället avlöses av bilder från den lettiska kolonins inre sammanhållning och glada fester. En mörk skugga faller från händelserna kring baltutlämningen. De flesta av de lettiska flyktingarna hade anknytning till åtminstone någon av männen bakom de flerdubbla taggtrådsstängslen.
Genom hela boken löper ett stråk av sång: på fester, i leken och i vardagens bestyr, men också i stunder av fara fyller sången en viktig plats. Och alla verkar känna sin sångskatt; rätt som det är faller man in flera i stämmor, ofta blir det både tre och fyra.
Stoffet till sin roman har Charlotte Cerps, som själv är född i Sverige, fått från berättelserna i familjen och bland lettiska vänner. Själva berättelsen är fiktion men alla byggstenarna är hämtade ur en nära verklighet. Förutom att det är en gripande roman, så tror jag att den här boken kan fylla en kunskapslucka hos många här i Sverige, när det gäller letternas öde i modern tid.
Eva Strittmatter: Nina Cassian
27/8 -2008
Ein fremder Vogel flog vorbei.
Mir war er schrecklich. Wie er schrie!
Doch seltsam: jener schrille Schrei
Klingt nach als sanfte Melodie.
Svampstilleben med och utan sko
26/8 -2008
Svamptider igen…
PS Salongen har vaknat upp ur sina sommardrömmar och står där med famnen full av höst.
La pioggia nel pineto
25/8 -2008
”Alcyone” är det tredje bandet – av många betraktat som höjdpunkten – i Gabriele D’Annunzios stora diktverk ”Laudi del cielo del mare della terra e degli eroi”. Varje band har fått sitt namn efter en stjärna i stjärnbilden Plejaderna. Alcyone är en hyllning till jorden och himlen, en hyllning till den heta sommaren och till den grekisk-romerska mytologins värld. Många av dikterna har Versilia, det toskanska kustlandet mellan floderna Magra och Serchio som spelplats. I andra rör vi oss i antikens Grekland. Tiden i dikterna är sommaren eller sommaren som evighet. Vid sin sida har diktjaget följeslagerskan Ermione, kanske en förklädnad för Eleonora Duse som under en tid i början av 1900-talet var D’Annunzios kärlek.
För mig är många av dikterna alltför tyngda av mytologiskt stoff, av utstuderade formuleringar överfyllda av anspelningar på antikens och den italienska litteraturens stora eller av självförhärligande eruptioner. Men det finns några som har en oerhörd lyskraft och skönhet. ”La pioggia nel pineto” (Regnet i pinjeskogen) är en sådan. Den har den skenbara enkelhet som ofta utmärker stor konst. I dikten får vi uppleva hur regnet liksom spelar på pinjeskogens alla växter som på ett vittfamnande musikinstrument – de olika underlagen i kombination med regnets tilltagande och avtagande ger olika toner, rytmer och harmonier. De två människovarelserna i skogen blir till en del av denna – också de är tangenter eller strängar på det mångtonanade instrumentet.
Dikten består av fyra längre strofer, där de tre första har en ganska likartad början: ”Taci.” (Tig.), ”Odi?” (Hör du?) och ”Ascolta, ascolta.” (Lyssna, lyssna.). Jag läser den första av dem här:
La pioggia nel pineto
Taci. Su le soglie
del bosco non odo
parole che dici
umane; ma odo
parole più nuove
che parlano gocciole e foglie
lontane.
Ascolta. Piove
dalle nuvole sparse.
Piove su le tamerici
salmastre ed arse,
piove su i pini
scagliosi ed irti,
piove su i mirti
divini,
su le ginestre fulgenti
di fiori accolti,
di coccole aulenti,
piove su i nostri volti
silvani,
piove su le nostre mani
ignude,
su i nostri vestimenti
leggieri,
su i freschi pensieri
che l’anima schiude
novella,
su la favola bella
che ieri
t’illuse, che oggi m’illude
o Ermione.
Kanske finns den här dikten i svensk översättning, men jag har i så fall inte kunnat hitta den. Därför försöker jag nu ge åtminstone en ”platt” översättning av det här avsnittet av den. Jag släpper alltså den musikaliska eller ljudmålande sidan i dikten och nöjer mig med att återge innehållet:
Regnet i pinjeskogen
Tyst. Vid ingången
till skogen hör jag ej
mänskliga ord
från dig; men
nyare ord
som talar droppar och löv
långt borta.
Lyssna. Det regnar
från spridda moln.
Det regnar på tamariskerna
saltstänkta förbrända,
det regnar på pinjerna
spruckna och sträva,
det regnar på myrten
den heliga,
på den lysande ginsten
med blommor i klasar,
på yviga enbuskar
med doftande bär,
det regnar på våra ansikten
våra skogsansikten,
det regnar på våra händer
våra nakna händer,
på våra kläder
så tunna,
på tankarna så klara
som frigörs ur själen
så nyfödd,
och på den vackra sagan
som igår
förde dig vill, som idag för mig vill
o, Ermione.
Diktens fjärde stof slutar som denna första med undantag för en liten omkastning i slutet, där du blir jag och igår blir idag, där tiden och den enskilda människan suddas ut eller blir till evighet och enhet.
piove su le nostre mani
ignude,
su i nostri vestimenti
leggieri,
su i freschi pensieri
che l’anima schiude
novella,
su la favola bella
che ieri
m’illuse, che oggi t’illude
o Ermione.