Just nu är Sibilla Aleramo på min tapet igen. Idag vill jag visa ett litet citat ur hennes dagböcker. Det rör sig om något som det ofta har funderats över av många, det handlar om vad som egentligen når fram till läsaren av det som en författare skriver. Och ändå säger Aleramo något särskilt för att hon liksom stannar upp i det undrande och osäkra.
Ma come è difficile stabilire un rapporto di comprensione fra lettore ed autore. Chi scrive non arriva mai a sapere quel che veramente ha dato a chi legge. Nello stesso modo che la nostra voce e il nostro aspetto si riflettono diversamente in ciascuno di quelli che ci odono e ci guardano, … così il senso e il valore della nostra opera appare differente a seconda dell’animo che l’affronta. (Dal mio diario, 12 Febbraio 1911.)
Men vad svårt det är att upprätta ett förhållande av förståelse mellan läsare och författare. Den som skriver får aldrig veta vad hon eller han verkligen har givit till den som läser. På samma sätt som vår röst eller vår ståndpunkt reflekteras på olika sätt i varje människa som hör oss och ser oss, … så framträder meningen och värdet i vårt verk på olika sätt beroende på den själ som möter det. (Ur min dagbok, 12 februari 1911.)
PS För en tid sedan skrev jag lite om Sibilla Aleramo och hennes mest kända roman här.