Även vi, eller våra förfäder, har ju på något sätt förvildat oss hit sedan inlandsisen försvann och blivit bofasta. De av oss som numera har sin huvudsakliga boplats lite längre söderut har ju mentalt minst en fot kvar här bland inlandsisens lämningar.

Dessutom fick vi en vink om den senaste istiden – och det är ju alltid något särskilt om man hör till [”Inlandsisens vänner”.](http://blottsverige.blogspot.com/search/label/Inlandsisens%20vänner)

Ett år fanns en »hoppetacka« i flocken och hon hoppade över fårstängslet och in i trädgården och åt upp vår enda vinbärsbusk med söta, goda, vita vinbär. De röda och svarta vinbärsbuskar ratade hon.

På tal om vinbär och sjö, så fanns det här och var utmed sjöns stränder tistronbuskar: svarta vinbär som växte vilt. De var mindre i storlek än de som odlades inne i trädgården, men goda.

Familjen har 24 släkten och 900 arter. I Sverige finns tre vilda eller förvildade arter, ask (Fraxinus excelsior), liguster (Ligustrum vulgare) och syren (Syringa vulgaris), som placeras i tre olika släkten, askar (Fraxinus), ligustrar (Ligustrum) och syrener (Syringa).
Flera arter ur andra släkten odlas som trädgårdsväxter, dit hör till exempel forsythior (Forsythia) och vinterjasmin (Jasminum nudiflorum). Som krukväxt odlas vippjasmin (Jasminum polyanthum).
Till syrenväxterna hör också kulturväxter som oliv (Olea europaea) och vissa jasminarter (Jasminum) används vid parfymtillverkning.

Jag vet inte vad begreppet bofast riktigt betyder i de här sammanhangen. Jag föreställer mig att det är en växt som kanske har förvildats någon gång, men sedan blivit ”ett med naturen” och då fått epitetet bofast. Alla växter måste ju ha invandrat på något sätt efter senste istiden. Med hjälp av vinden, fåglar, djur och senare människor. Somliga kanske får ett kort besök i våra trakter andra kom att bli bofasta.

Nu till syrenen: Det här ”bofast” betyder det att den växer vild ”på riktigt” och alltså inte härstammar från odlade exemplar?

Vår ursprungliga hallonsort försvann under tidigt sjuttiotiotal. Kanske vandrade rakt ut i sjön! Eller blev den kanske till vinterföda år harar eller rådjur eller frös bort/torkade ut. Det var en sort mina farföräldrar haft i Hackefors utanför Linköping på tjugotalet. Pappa hade först flyttat skott därav till villaträdgård i Jönköping och när sedan Landet införskaffades i mitten på fyrtiotalet och villan såldes, så fick farfars hallon flytta med och planterades utmed sjön en bra bit från den blivande köksträdgården. De hallonen var extra goda och såg ut som stora mörkröda fingerborgar, Till augusti månads kräfskiva blev man skickad att plocka av dessa hallon som sedan serverades i en korg gjord av nätmelon, tillsammans med bitar av den urgröpta melonen. Sommarens godaste efterrätt! Mina och mina syskons barn hann med att få smaka på läckerheterna innan de ersattes av de modernare och i sig goda hallonen som planterades i kanten av köksträdgården. Så vi hann i alla fall bli fyra generationen att njuta av de fingerborgsliknande bären.

Skogshallon brukade vi plocka litervis till såväl sylting som saftning, som till vanlig sommarefterrätt.

Om syrén förtäljer den virtuella floran:

Etymologi. Släktnamnet Syringa kommer av grekiskans syrinx (rör) och var ett växtnamn redan hos Dioskorides (år 70).

Släktet har drygt 20 arter. I Sverige förekommer den sydösteuropeiska arten syren (S. vulgaris) som bofast, förvildad eller kvarstående efter odling. Ett flertal arter odlas, av dessa har två påträffats förvildade men räknas inte som bofasta, nämligen ungersk syren (S. josikaea) och hängsyren (S. reflexa).

Ja, krusbärsbuskar ser jag också ibland vid ödetorpen och vinbär. Fast syrenen är ändå speciell för att den bara är vacker och jag funderar (utan att googla eller slå upp någonstans) allt emellanåt hur stort syrenens utbredningsområde i Europa (eller världen) egentligen är. Och var växer den verkligen vild – inte förvildad alltså?

Hallonbuskar är på ett annat sätt speciella, eftersom de på ett så tydligt sätt vandrar. De kan gå från trädgård till trädgård till exempel. Jag har för mig att Herta Müller någonstans beskriver hallonbuskars färd från plats till plats – eller så var det någon annan.

Äsch!

En annan växt som kan leva kvar där bostäder funnits är krusbärsbusken. Den blommar ju inte så påfallande, men är rätt lätt att få syn på tidigare om våren då bladen vecklats ut. Trots att bebyggelsen förvandlats till knappt synliga grundstenar, så smakar krusbären på sådana ödeställen fortfarande gott.

W. är ett intressant område. Kring Wien höggs all vegetation ned under de båda världskrigen för att få ved. Men det repade sig förhållandevis snabbt. Ofta träffar man också på gamla bombkratrar – när de allierade bombplanen var på väg hemåt vräkte man ner bomber som inte hade träffat sina mål här. Jag antar att det finns en hel del blindgångare kvar också. Skyttegravar och befästningsanordningar har också lämnat sina spår.

Av ”det ätligt sköna” finns bl.a. en hel del bär, mycket svamp (stolt fjällskivling) som ingen tar till vara samt, just nu, enorma fält av vitlöksdoftande ”Bärlauch”. Här får man dock vara försiktig eftersom den giftiga liljekonvaljen växer mitt i och ser nästan likadan ut. Men restauranger moch värdshus vet väl förmodligen vad de gör (?) och där finns många rätter just nu kryddade med denna växt.

Sen finns det murmeldjur som man gör en salva av som lär vara ytterst verksam mot värkande leder. Har dock inte haft anledning att pröva detta än (peppar, peppar).