För lite drygt en vecka sedan skrev jag några rader här om äppelträd och syrenbuskar. Jag kallade texten ”Det svenskaste”, ja, så här lyder den förresten:
Vid den här tiden på året är det lättare än annars att i landskapet upptäcka var alla de nu försvunna torpstugorna en gång stått. Som ett slags symbolduo för skönheten och nyttan, syns blommande äppelträd och syren i blom, oftast ljuslila bondsyren.
När stugan och lagården för länge sedan vittrat ner och jordkällaren rasat ihop står apeln ännu där omgiven av syrenbuskarna. Under resten av året knappt mer än anar man dem, men så här i maj lyser det i lila och vitt från de gamla boställena.
Äppelträd – Norskens brygga vid Vassbotten
Syrenbuskar – Dalaborg vid Vänern
Och nu under den tid då de båda blommar som skönast har jag gått och funderat lite på det här. Är det verkligen något så särskilt svenskt med det här? Kanske är de här träden lika vanliga i hela norra Europa, ja, i Mellaneuropa också? Hur brett är egentligen det här äppel-och-syren-bältet? Och vad har man på andra ställen? Jag har under mitt funderande också ställt lite frågor till människor från olika delar av Europa. Ännu har jag inte fått så många svar, men några har jag fått. I Tjeckien – fast där någonstans går kanske gränsen mot något annat – verkar äppelträdet och syrenbusken visst också som i Sverige stå på vakt i markerna efter att husen försvunnit. I Tyskland är det på ett liknande sätt, men från England har jag fått veta att syrenen där är ovanlig och att det där dessutom nästan inte finns några ödegårdar eller torpruiner från de senaste århundradena, eftersom den inte pågått någon avfolkning eller utvandring under den här tiden. Avfolkade byar för i England tanken till digerdödens tid och från den tiden finns väl inga äppelträd kvar (om det nu var äppelträd de hade).
Egentligen är det syrenen som fascinerar mig mest. Äppelträdet förstår man, det ger äpplen, så det är främst en nyttoväxt hur vackra de blommande träden än är i maj. Men syrenen? Den är bara vacker, ett slags fattigmanslyx. Det är något storslaget i detta. Kanske är det här det som är kärnan i det vi kallar kultur, när vi inte rätt och slätt menar odling av jorden?
