Jag läser ett uppslag igen i ”med ord och utan” – en dikt av Guido Oldani, så hisnande tröstlös och ändå är den vacker. Anna Smedberg Bondesson har översatt.
I due
i due cappotti siedono vicini
portati senza portamento alcuno
come due bucce vuote di banane.
si parlano le loro cicatrici
e gli occhi sono anelli di catene,
neanche a ballare suscitano brio
li ha fatti dio non sempre riesce bene.
…
De två
de båda kapporna sitter tätt intill varann,
burna utan att de alls bärs upp,
som två tomma bananskal.
deras ärr och revor talar med varann
och ögonen är länkar i en kedja
och inte ens i dansen tänds en eld.
gud har skapat dem, han lyckas inte jämt.
