”Jag i första och sista person” igen: Idag blir det en ganska kort dikt av Agnieszka Wolny-Hamkało, för (det silverskimrande) blänkets skull och för rakbladets, det lättas skull. Och för resan och kanske för askan. Jag ska inte glömma att säga vem som gjort översättningen: Det är David Szybek.
Djungeltelegrafen
En människoskugga, en resenär man drömt om,
boken han längtar efter. Lika bra
att slänga nycklarna, även vi världsliga vet
att det inte finns något att återvända till.
Maj är som ett rakblad (lätt). Tåget
tappar fart, vi förlorar höjd
och lärkskogen sväljer oss som ett blänke.
Därifrån tänker jag på dig, jag somnar
i askan, förgår hängivet.
