Den här helgen har badsäsongen vid Norskens brygga börjat – för Londi och mig i alla fall.
Det har hänt ganska mycket här omkring under vintern och våren. Det som förut var ett slags risig urskog har förvandlats till något som på ett nästan oroväckande sätt börjar likna ett parklandskap. Med oroväckande menar jag att jag är lite rädd att det kommer att bli svårare att leva ett fritt hundliv här.
Nere vid själva bryggan ser det ut som vanligt, i alla fall så som det sett ut sedan bryggföreningen lagade bryggan för två år sedan.
Och vi har fortfarande en botten av tegelstycken efter tegelbruket som fanns här en gång. Den här taggiga botten är väl kanske något som talar emot att det blir till en allmän badplats. När jag skriver det här känner jag fortfarande tegelstenshörnen i fotsulorna.
Londi simmar outtröttligt efter käppar och pinnar. Jag badar och simmar jag också, men inte lika hängivet; det blir några simtag fram och tillbaka och sedan kastar jag pinnar från bryggan. Ännu är det inte tid för de långa simturerna på två-man-hund.
