Under några decennier av det förra århundradet nådde skolbildningen i Sverige ett höjdläge beträffande en kombination av god nivå och god spridning eller klarare uttryckt många fick en god skolbildning. Fick och förstod att ta emot en sådan, kanske jag ska tillägga för att skärpa bilden. Det var vid ungefär den tiden – om denna relativa samtidighet är en slump eller inte tål att funderas över – som de flesta avhandlingar i Sverige skrevs på svenska. Före den tiden skrev de på latin, franska och tyska och efter den tiden skrevs/skrivs de på engelska.
Guldåldrars glans syns bäst på avstånd.
Det är verkligen intressant med svensk universitetsutbildning och hur det svenska språket trängts tillbaka i vetenskapliga texter – och ganska bedrövligt faktiskt! Min pojkvän berättade igår en liknande upplevelse. Han behövde en bok för en kurs och letade lite på universitetsbiblioteket. Där hittade han 5 böcker på tyska, 2 på arabiska, 2-3 på ett slaviskt språk (antagligen ryska) och 1 (!) på svenska som behandlade temat. Bredvid stod förstås ett flertal på engelska också.
Hörde en gång på tidigt 80-tal en debatt om svenska språket och engelskans frammarsch. Bildade kulturpersonligheter satt och sa, att svenskan alltmer skulle bli ett ”folkets språk”, ett talspråk för vardagslivet och man spekulerade i att vetenskapens och näringslivets språk skulle bli engelska. Somliga upprördes över ett sådant scenario – det skulle ju utarma svenska språket. Andra ansåg att ett mustigt talspråk också var bra att ha i ett land, utan en tanke på att utan ett normativt skriftspråk, faller svenskan sönder i regionala varianter.
Vi skriver inte längre avhandlingar på svenska… Utvecklingen eller snarare förändringen är avsiktlig… eller vi lät det i alla fall ske. Guldåldern blev kort. Har den förutsättningar att komma tillbaka?
Intressant iakttagelse du gör, Bodil. Jag tror att det ligger mycket i den.
Man kan inte säga att den nuvarande utvecklingen är något som gör att vi återgår till den situation som tidigare var, kanske. Åtminstone inte helt och hållet.
Jag läste en understreckare om Mann, och hur intresset för honom och Tyskland dog sen. Under efterkrigstiden.
http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/artikel_1218983.svd
Och sen vändes åt väster istället. Och där är vi ju nu…
Ja, så är det nog, eliterna inom olika områden behöver ett större sammanhang än Sverige kan erbjuda, behöver kommunicera över den svenska språkgränsen.
Naturligtvis hänger det ihop med sånt vi brukar disktuera, den allmänna skolans egentligen då lysande guldålder som nu skulle vara över?
Om den kommer tillbaka är ju svårt att sia om, det känns inte som om det kommer att hända i första taget. Andra områden på jorden står liksom inför det materiella jätteuppsving för massorna som i Europa redan är gjort och som var förutsättningen också för efterfrågan på utbildning och kunskaper.
Jag tror att det är där den stora skillnaden ligger, det finns inget som kan kallas för allmän kunskapshunger eller kunskapstörst i Europa idag. Ursprunget till den hungern var ju drömmen om ett materiellt rikare eller snarare mindre tungt och hårt liv.
Så nej, inte i första taget kommer en dylik guldålder tillbaka. Här.
Tack för kommentarerna här, som utvidgar den inledande textsnutten åt olika håll. Ja, det är möjligt att den bristande kunskapshungern är en viktig orsak till att skolbildningens nivå sjunker. Jämlikhetstanken finns kvar men den har gått från ”lika möjligheter åt alla att nå omfattande kunskap” till ”alla slipper anstränga sig” eller ”alla kan lika lite”, fast ur nätet av en sådan lågt ställd jämlikhetstanke kommer alltid några att krypa ut genom maskorna (tack och lov) och då slås (tyvärr) jämlikhetsmålen av bordet.
Sedan kan jag inte låta bli att bita mig fast lite vid det här tidsmässiga sambandet eller i alla fall ”nästansambandet” mellan den jämlika och goda bildningseran och den tid (den korta tid) då avhandlingar skrevs på svenska här och då därför också innehållet i dessa var mer tillgängliga för ”människor i allmänhet”. För just för att jag sysslar så intensivt med (främmande) språk och översättande, så vet jag hur mycket möjligare det är att nå fullständig insyn i texter skrivna på det språk man kan bäst.
Ja, det har du ju helt rätt i, Bodil.
Att konsekvensen blir ojämlikhet (alla kan inte läsa) och att avhandlingarna skrivna på främmande språk riskerar att bli sämre, eftersom det också är svårare att skriva på främmande språk, åtminstone nyanserad och rikt så att säga, står nog utom alla tvivel.
En tanke… Skapas inte kunskapstörst av den sociala kulturen till stora delar? I en kultiur där man ständigt får veta att kunskap är något annat nu än tidigare (fast man specificerar inte vad), där ren kunskap för sin egen skull är satt på undantag och där man t.o.m. på högskolenivå påpekar för läraren att hon inte vet vad ett ämne är, varför skulle det skapa kunskapstörst? Trenden finns snart sagt i hela Europa.
Om ingen slår vakt om sitt modersmål (svenska i vårt fall) och om det knuffas ut från vetenskap och näringsliv, vem ska då underhålla det och sätta normer? Författarna av skönlitteratur? Hemska tanke – journalistkåren? Läser inte allmänheten allt mindre skönlitteratur? Läser vi alla tidningen ordentligt?
Karin,
ja, den sidan tog jag inte med – att avhandlingarna på grund av språkliga svårigheter blir sämre – det ju också ett problem och det får mig att tänka på ett samtal jag hade med Constanze i hennes blogg (kanske dyker du upp här igen, Constanze, och säger något kring detta). Det gällde språket i våra respektive magisteruppsatser i romanistik/italienska (C:s är en språkvetenskaplig uppsats om försök att skapa en enhetlig ladinsk grammatik och min är en litteraturvetenskaplig uppsats om hur krisen i de traditionella könsrollerna avspeglas i europeisk litteratur – jag bygger på italienska och tyska exempel – under tiden kring förra sekelskiftet). C. skriver sin på tyska – och inte på italienska – för att inte nagga på den vetenskapliga nivån – så är det i Tyskland. Jag skriver min på italienska, eftersom man i Sverige skriver uppsatser eller avhandlingar på det språk (eller det språk vars litteratur man behandlar) som man avhandlar vid universitets språkinstitutioner. I det här fallet kan jag se goda tankar i båda resonemangen. Jag ska inte gå in på varför, för jag börjar visst redan bli långrandig. Men de flesta avhandlingar skrivs inte vid språkinstitutioner och problemet i Sverige är att nästan alla avhandlingar skrivs på engelska utan att doktoranderna med säkerhet är så väldigt bra på att formulera sig på det språket.
Å andra sidan kan jag se fördelar med att ha ett stort gemensamt språk för vetenskapliga texter i världen, såsom latinet var en gång (även om det finns många oavsiktliga lustigheter att plocka fram ut latinska texter från medeltiden till exempel). Det finns emellertid en stor skillnad mellan vår tid och den tid då man skrev lärda texter på latin. Den finns en helt annan strävan efter att nå stora grupper i samhället. Jämlikhetstanken på (ut)bildningens område är något ganska nytt och den blir (ännu) svårare att förverkliga om det till vetenskapliga texters redan inte så stora tillgänglighet läggs ett språkligt hinder. En lösning vore naturligtvis att vi alla gick över till att tala och skriva engelska och släppte våra ”gamla språk”, men förutom att det säkert skulle uppstå nya varianter ur denna ”allmänna engelska”, så finns det en hel del som talar emot en sådan väg (men det hinner jag inte gå inte på nu).
Bodil,
Intressant att man resonerar olika där i Tyskland och i Sverige, och kanske inte så förvånande med tanke på de båda språkens storlek om inte annat. Vill en svensk att någon annan än en annan svensk ska läsa hans/hennes veteskapliga arbete om litteratur i ett annat land så måste han/hon skriva på språket ifråga.
Tyskarna kan väl fortfarande hoppas mer på att tyskan läses av andra än de själva, liksom jag kan föreställa mig att det liksom här i Frankrike finns en större medvetenhet om just begränsningarna då man använder andra språk än det egna modersmålet.
Det här har ju faktiskt djupare kulturella rötter än så, den svenska eliten har alltid rest och lärt sig andra språk, det har så att säga varit en självklarhet länge. Och som du påpekar, alla avhandlingar skrevs på främmande språk.
Kanske är det en cirkel som sluts här på något vis.
Förmodligen är det inte en lösning att vi helt släpper svenskan. Trots allt. Men många tycks ju ändå tro det. Jag föreställer mig att den utveckling du skissar på här är mer trolig. Eliten inom olika grenar kommer så att säga vara om inte perfekt så tillräckligt väl tvåspråkiga, åtminstone inom sina ämnen. Och för allt som inte är språk så blir det engelska, då.
Marita,
Kunskapstörst… Jag tror att drivkrafterna för dylik blir starkare om den törstande ser ett möjligt bättre liv för sig själv och för sina barn om kunskaper inhämtas.
Vilket inte hindrar att det du säger också stämmer, naturligtvis påverkas vi alla av det omgivande kulturella klimatet, och även här – om att vara duktig i skolan, inhämta kunskaper osv uppenbart lönade sig för de flesta så skulle det nog se annorlunda ut idag.
Och apropå ingenting, även här i Frankrike verkar man tro/inse/förstå? att det inte längre räcker med säg – en vanlig juristexamen. Ska man bli toppjurist så ska man ha en tvåspråkig examen, tysk eller engelsk utöver det franska.
Liknande resonemang förs inom andra ämnen, det här var ett jag kom på. Språken håller på att ta sig in Frankrike, men inte på samma sätt som i Sverige. Det är de statliga elitskolorna liksom de privata skolorna som erbjuder bättre språkundervisning – och inom den bildade borgerligheten hänger man definitivt på. Medan medelfranssons barn (läskigt, men så är det) får samma tämligen usla språkundervisning som de alltid fått.
Dessutom är inte engelskan på samma sätt självklar i sammanhanget, även om den naturligtvis är störst. Men man kan lika gärna vara bra på tyska eller spanska. Men även portugisiska, ryska och kinesiska.
Alternativen (i Paris) är nästan oändliga.
Man kan även få ett betyg i svenska på en av de statliga gymnasieskolorna här (i sin bac alltså).
Bodil, jag dyker upp igen. Åtminstone en liten stund innan jag gömmer mig igen bakom böckerna.
Nu ser jag det hela problemet som tyska och har förstås inte samma koll som ni har, ssk angående högskoleutbildning. Det vad jag kan tillägga är att vi får en utbildning på främmande språk. Seminarier/Föreläsningar osv. är på det språket man läser. Oftast är det tvåspråkiga kurser dock. Som studerande ska man helst hålla föredrag på t.ex. franska, men man är inte tvungen. Det liknar mer en uppmuntring att lära sig språket bättre. Uppsatserna skrivs dock oftast på modersmålet, som är i mitt fall tyska. Samtidigt betyder det inte att jag bara refererar till tyska källor. Det blir mer en blandning av olika källor och jag tänker att jag har ganska bra inblick i såväl den tyska och den italienska (liksom franska) forskningen.
Jag försökte hitta en citat av Umberto Eco som beskriver den här situationen med språk tydligt. Hittills har jag inte hittat den, men jag fortsätter leta.
Jag tror faktiskt inte att svenskarna har en mindre kunskapstörst än andra. Problemet är enligt mig den låga statusen av språket och ssk. skriftspråket inom svenska skolutbildningen. Nu har jag bara undervisat i 8 månader men tendensen var väldigt tydlig. Svenska barn kommer inte i närkontakt med texterna på svenska. Uppsatser skrivs nästan inte. Synd för hur ska man då utveckla tankarna om (sitt eget) språk?
Jag vet inte om det hänger kanske ihop med mentaliteten: att man inte ska tycka bättre om sitt språk. Men varje språk är ju som en skattkista. Då spelar det ingen roll om det talas av 9mio, 81 mio eller 30000 människor.
Hittade en bra citat av Wittgenstein. Tyvärr bara på italienska:
La nostra lingua è come una vecchia città: un labirinto di viuzze e di larghi, di case vecchie e nuove, di palazzi ampliati in epoche diverse, e , intorno, la cintura dei nuovi quartieri periferici, le strade rettilinee, regolari, i caseggiati tutti uguali…Rappresentarsi una lingua significa una forma di vita…
Hej igen Costanze,
bra att du kom tillbaka. Jag tror inte att det här med den bristande kunskapstörsten är ett specifikt svenskt problem. Jag tror det är ett problem som vi i Sverige delar med hela Västvärlden (minst). Det är väl bara det att småspråk har svårare att hävda sig än större språk. Och det du säger om svenskans relativt låga status i den svenska skolan är säkert ytterligare en viktig faktor. När jag gick på lärarhögskolan – som helhet var det ett meningslöst studieår – gjorde jag (på eget initiativ, men jag blev i alla fall inte hindrad) en liten undersökning av modersmålets (och nu använder jag inte ordet ”modersmål” i den senaste politiskt korrekta betydelsen utan i den sedan länge vedertagna) ställning i några skånska skolklasser och några skolklasser i Hamburg. Det var inte stort statistiskt material, men resultatet blev ändå väldigt tydligt det väntade, nämligen att tyskan värderades högre i den tyska skolan än svenska i den svenska.
Vad gäller universitetsundervisning i språk i Sverige efter grundnivån, så sker i allmänhet all undervisning på det språk man studerar och alla föredrag och uppsatser skrivs på detta språk. I den uppsats jag själv håller på med nu är litteraturen/sekundärlitteraturen på italienska – och på grund av mitt lite speciella ämne – på tyska. Vill jag citera ur tyska källor måste jag översätta texten till italienska.
På grund av att skolbakgrunden blivit sämre är det nu svårt att hålla en bra nivå på universitetens grundkurser i språk. Det som har hänt är att det har blivit ett stort gap mellan dem som bara klarar de första terminerna och dem som befinner sig på forskarnivå.
Karin,
intressant det här med dubbelspråkiga examina i Frankrike och då speciellt detta att det inte är en självklarhet att det andra språket är engelska. Jag föreställer mig att även arabiska har en rätt prestigefylld ställning.