Igår gick jag för första gången på länge vilse i skogen här, inte på något allvarligt sätt, men under ungefär en halvtimme visste jag inte var jag var. Londi visste nog, men hon visste å andra sidan inte att jag var vill. Nej, det var inget skrämmande över den villgången, egentligen gjorde det mig glad att se att skogen fortfarande kan lura mig. – Jag vet ännu inte allt om den här skogen, tänkte jag upplivad, den är allt lite större än jag brukar tänka mig.
Och jag hittade någonting nytt: Ett jättekast jag aldrig sett förut och inte vet jag hur jag ska hitta dit igen. Den tanken tycker jag om.
Här ligger den, sternklumpen, hitsläpad av inlandsisen för kanske tiotusen år sedan eller mer. Den ser nästan lite levande ut med sin marsvinskropp och sin lilla nos. Några grangrenar döljer ögat. Eller är det en fossiliserad jättelämmel?
•
PS "Inlandsisens vänner" har fått en ny medlem.