PS Om Björklund inte redan har tagit del av länken jag skickade – och det tror jag inte han kan ha hunnit, jag har i alla fall inte fått något svar än – så följer de här nya länkarna med och når honom.

Kanske blir det fler tillfällen.

Resultatet blir som det exempel Bodil tar upp – ämneslärarna har inga ämneskunskaper i det de undervisar om. Biologiläraren ”kan inga arter”, en svensklärare jag stött på visste inte ens på ett ungefär när Strindberg levde eller om han kunde vara samtida med Ibsen, allmänbildning är inget som de nya lärarna tycks ha fått med sig i bagaget, de ser inga sammanhang… Man baxnar vid tanken på hur mycket kunskap dessa nyexade lärare måste inhämta strax innan de går till lektionen. Vilket arbete! Att stå inför sina första egna klasser är utmanande ändå, utan att man också ska behöva ”läsa in” relevanta kunskaper. Hur kan man göra så mot studenterna? Lura dem!

Ja, jag orkar inte alltid strida längre – men det glädjer mig att HSV sent om sider påpekar problemen och börjar göra något åt dem. Vad är det för fel med att som ämneslärare först skaffa sig gedigen ämneskunskap och sedan läsa pedagogik/metodik/didaktik en termin och praktisera en termin? Det funkade så när jag läste till lärare. Kraven för att bli antagen var höga. Ingen examinerades i grupp. C- och D-uppsatser skrevs och försvarades enskilt, som en övning i att disputera. Samtliga lärare var disputerade. Ingen var disputerad i flummiga ämnen som ”utbildningsvetenskap”. Säger man detta blir man stämplad som reaktionär.

Självklart måste de olika lärarutbildningarna särskiljas. Förskolan och fritids är helt andra utbildningar. Det är även utbildningarna till låg- eller mellanstadielärare. Se där ett otidsenligt begrepp! Självklart måste antagningskraven vara höga och kraven på lärosätena likaså. För lågstadielärarna måste gedigna kunskaper i hur man lär barn läsa, skriva och räkna vara obligatoriska. Diskussioner vid utbildningarna måste röra kunskapsöverföring mer och hur man hanterar mobbning eller ”problembarn” mindre. Detta och mycket, mycket mer måste ske. Snarast!
Jag hade inte en enda diskussion om mobbning på lärarhögskolan och en enda gång hörde jag ordet ”problembarn” nämnas (som om bara ETT problem fanns och EN åtgärd). Ändå har jag under mina 15 år som lärare aldrig haft ett enda disciplinproblem eller problem med mobbning. Man måste kunna vara trygg i sin kunskap, respektera sina adepter och våga vara vuxen. Elevdemokrati? Nej! Vi lever alla i en demokrati – ALLA har samma yttrandefrihet. Elever är inte en undantagen grupp. De lever i samma demokrati och behöver inte en särskild sådan.

Jag ska inte säga att jag resignerat, för det är inte sant. Skolans värld och läraryrket har jag dock lämnat bakom mig. Hoppas att nya, yngre förmågor orkar driva kampen vidare. Mörker måste alltid vika för ljus. Ibland verkar dock natten väldigt, väldigt lång.

*på den lärarutbildning jag gått liksom på den (Malmö) som många av mina vänner har erfarenhet från spelas de lägre stadierna (inte minst dagis) systematiskt ut mot ämneslärarna, i synnerhet gymnasielärarkandidaterna. För på den nya lärarutbildningen läser blivande gymnasielärare tillsammans med fritidspedagoger. Och de förra är alltid i minoritet samtidigt som övriga fnyser åt deras “elitism”.*

Detta får mig att tänka på en episod från tiden då jag arbetade som lärare i tyska inom lärarutbildningen på Högskolan Väst (då Högskolan Trollhättan/Uddevalla). En fackpedagog/fritidspedagog med en ledande ställning inom lärarutbildningen – hon heter förresten Monica Hansen-Orwehag – som bland annat hade en rad synpunkter på min undervisning i tysk litteratur, sa en gång så här till mig: ”Jag avskyr gymnasielärare. Vi måste utrota den gamla sortens gymnasielärare.” Då visste hon inte vem hon talade med, men jag lät henne veta det: ”Du har en framför dig.” (Jag arbetade nämligen samtidigt på ett gymnasium.)

Jag instämmer nämligen i det Bodil skrev kl. 13.06. En trovärdig reform måste gå till botten med det största problem som den nya lärarutbildningen skapat i över 7 år: en mängd okunniga, inkompetenta och ibland faktiskt ohjälpligt olämpliga lärare. Gör man inte det, är det i längden kört.

Okunniga och obegåvade lärare tenderar att hävda sig aggressivt, tenderar att okritiskt anamma och sedan reflexmässigt försvara ideologin (som inte kräver några studier och heller ingen begåvning), tenderar att försvara status quo av egenintresse.

Jag är själv en av dem som i en snar framtid förhoppningsvis kommer att granskas i syfte att fastställa om jag lever upp till måtten från förr. Jag kan m.a.o. tala alldeles ur hjärtat i denna fråga.

Alltså: antagningskraven måste höjas betydligt. Betydligt. Ämnesstudierna måste förlängas. De lärare som saknar kunskaper och metodik måste man hjälpa att bli gedigna. De som är för obegåvade måste tvingas bort (till ett lägre stadium eller helt). Dagis och fritids måste helt frikopplas från universtetet och skolan.

Jag instämmer i din analys. Som så ofta i svensk debatt är det detaljfrågor utan idéanalys som kommer i fokus. Så även i detta fall. Ibland av bara vanan eller för att undvika alltför stora kontroverser (kanske tänkte HSV så?). Inte sällan för att mörka av ideologiska skäl (troligtvis tänkte SvT så i det reportage som Marita återger ovan).

Hur som helst blir man nedslagen över det som inte nämns av HSV. Hur kunde Högskoleverket t.ex. underlåta att peka på de hisnande bristerna i det den nya lärarutbildningen kallar Allmänt UtbildningsOmråde (AUO), d.v.s. de tre terminers pedagogik som ingår för alla?

Hur AOU kan se ut på ett lärosäte som klarade sig utan anmärkningar från HSV kan man läsa här, där två lärarstudenter vittnar om exakt samma sak som jag tidigare kunnat berätta gällande en annan högskoleort (också den utan anmärkningar från HSV): http://friskola.blogspot.com/2008/04/ngra-intressanta-kommentarer.html

Jag klistrar in vittnesmålen:

Vittne 1:

Hemska tanke

Och som snart färdig lärarstudent blir jag snudd på skräckslagen när jag funderar på hur illa det i så fall är på de orter som kritiseras.

För många kurser i det obligatoriska Allmänna Utbildningsområdet är rent parodiska och saknar totalt verklighetsförankring och undervisas av lärare som saknar praktisk kompetens. Ytterst få av de lärarstudenter jag känner är nöjda med dessa obligatoriska tre terminer.

Utbildning i betygsättning, utvecklingssamtal osv har ännu inte skett, och kommer heller inte att ske. Rent formellt kanske Mdh anser att man fyllt det behovet genom att lägga in en förmiddag när man pratar om betygskriterier eller saker man kan tänka på vid ett samtal.

Jag bävar för dagen då Polishögskolan håller en eftermiddag i hur man avfyrar sitt vapen eller hur man kör trängande med blåljus…

Lärarn

Vittne 2:

Nog är det märkligt

Även jag är snart färdigutbildad. Min spontana tanke när jag läste om detta har redan formulerats av signaturen ”Lärarn” nedan, spot on. Jag tycker att det är ganska talande. Jag kan nämligen inte erinra mig om EN ENDA student, åtminstone bland dem som inriktat sig emot de högre åldrarna och gymnasiet, som varit nöjd med lärarutbildningens utformning.

Ingenting om betygssättning, ingenting om utvecklingssamtal, generellt tycks allt vara anpassat för de lägre åldrarna och verksamheten präglas dessutom av en närmast total ovilja mot att ge praktiska undervisningsråd.

lärarstudent

•

I jämförelse ter sig vissa av HSV:s kriterier som direkt triviala. Och så inte ett ord om ideologiseringen, fackpedagogismen, kalla det vad man vill… Skulle man från HSV:s sida gå med på att den nya pseudovetenskapen ”utbildningsvetenskap” (där sociologi, därtill kulturkritisk vänstersociologi, dominerar) blir tongivande vid lärarutbildningarna, är allt hopp ute oavsett hur många doktorerade huvuden man får in i systemet. precis som du påpekar, Bodil, är doktorerade politiska kommissarier ingen tillgång för lärarutbildningen.

Därför är det så glädjande med det som Marita berättar här ovan. Differentieringen av de olika stadierna och inte minst differentiering mellan dagis å ena sidan och skola å den andra, är livsviktig. Den upphävda differentieringen (mellan dagisfröknar, fritidspersonal, lågastadielärare, ämneslärare för högstadiet resp. gymnasiet) var som Inger Enkvist visat en av huvudprinciperna bakom den nya lärarutbildningen. Utan återinförd differentiering kommer ingen reform att fungera: på den lärarutbildning jag gått liksom på den (Malmö) som många av mina vänner har erfarenhet från spelas de lägre stadierna (inte minst dagis) systematiskt ut mot ämneslärarna, i synnerhet gymnasielärarkandidaterna. För på den nya lärarutbildningen läser blivande gymnasielärare tillsammans med fritidspedagoger. Och de förra är alltid i minoritet samtidigt som övriga fnyser åt deras ”elitism”.

Jag kan påpeka att jag är gymnasielärare i språk och historia. Och att inte jag läste inte vid någon av de lärosäten som HSV nu kritiserat. Jag har genom bekanta inblick i hur det ser ut i fr.a. Malmö men även Stockholm. Följaktligen kan jag vittna om att problemen är allmänna – de rör INTE endast de kritiserade lärosätena och heller INTE bara ämnet matematik. Långt därifrån.

Jag passar på att åter poängtera en viktig skillnad, som Bodil redan berört: det finns i själva verket två sorters lärarutbildningar fastän detta aldrig sägs: de lärarutbildningar som ”integrerar” den s.k. pedagogiken med ämneskurserna, och de som INTE gör det.

De senare lärosätena (t.ex. mitt eget) anstränger sig för att hålla sig med riktiga ämneskurser (om än inte alltid upp till C- och D-nivån, vilket är en brist). Dessa kurser läses då tillsammans med andra studenter än lärarkandidater. De är m.a.o. inte urvattnade på samma sätt, och kan heller inte ideologiseras av fackpedagogerna.

Lärosätena utan ”integrering” berörs därför ofta bara av den (ytterst rättmätiga) kritik som borde (och förr eller senare måste) riktas mot de tre terminers Allmänt UtbildningsOmråde (AUO) som utgör ett av den nya lärarutbildningens kännetecken.

Ett sista ord om AOU. Så som framgår av de två vittnesmålen 1 och 2 här ovan består detta Allmänna Utbildningsområde INTE av dels klassisk ämnesdidaktik och sådant som barnpsykologi, betygssättning och skoljuridik, dels mycken praktik. Många tycks tro det, men så förhåller det sig ingalunda. Fastän pedagogiken i den nya lärarutbildningen fått en termin mer än i den tidigare lärarutbildningen, har AOU tömts på mycket av det innehåll som de praktiskt inriktade terminerna förr innehöll (även om ideologi redan då hade börjat komma in i bilden). Och praktiken består ofta av mer eller mindre seriösa attitydundersökningar bland eleverna. Särskilt första terminen. Överlag är det mycket litet praktik. Och mycket ideologi. Och mycket fluff.

Tack, förresten, Marita, för sin resumé av SvT:s program! Franke inger hopp.