Helsingborg 2008-04-07

Hej Per!
Och tack för brev. Som stämmer till viss eftertanke. När jag nu läser Henrik Petersens lite kåserande dubbelrecension av Beckett/Borchert igen kan jag till viss del förstå din reaktion. Men bara till viss del.
Rent faktamässigt förefaller det ganska magert med felen. Att författarskapet omfattar 321 sidor och inte ”nästan 140” ser jag inte som något övergrepp på litteraturhistorien. Inte heller att skriva 1955 istället för 1956 – även om jag naturligtvis hade önskat att det korrekturfelet hade varit rättat.
I övrigt handlar det om Henriks värdering av den lästa texten. Och det är en sak som jag kan ha åsikter om men aldrig försöker styra. Dina teorier att han inte skulle ha läst den lilla boken ger jag inte mycket för. Vi har haft vår Kristian Lundberg-affär – som du säkert känner till – och vad gäller Henrik är han en ytterst grannlaga litteraturrecensent.
Det som förvånar mig och som förefaller mig lite kuriöst är att du inte alls förmår att uppfatta Henriks resonerande vandring fram till sin slutsats:
”Men av de inkomna böckerna, tillfälligtvis alltså med texter från just efter krigsslutet; en från den vinnande och en från den förlorande sidan—så lockar spontant Borcherts mer än Becketts. De litterära synpunkterna känns överflödiga: Trött på genre, trött på kanon, här finns sidor som skriker autentisk historia. Och här och där i den hackande prosan finns beskrivningar så naiva och direkta att verklig poesi uppstår: ”Spårvagnen for genom den dimvåta eftermiddagen. Den var grå och vagnen var gul och förlorad i det grå.” Kuriöst att läsa titeln ”Utanför dörren” mot de många slutna rummen i den övriga efterkrigslitteraturen.”
Det han tycker är ”dåligt” har plötsligt blivit en kvalité. Så kan det vara. Hellre läsa Borchert än Beckett alltså. Så när det gäller din önskan om någon ”tillrättaläggning” av Henriks text måste jag göra dig besviken.
Jag uppskattar emellertid att du skrev ditt brev och framförde dina synpunkter. Även om jag själv kan ha kort till vrede uppskattar jag detta mer civiliserade tonläge oss emellan.
Med vänliga hälsningar

Gunnar Bergdahl
Kulturchef
Helsingborgs Dagblad
251 83 HELSINGBORG
Direktnummer: 042 – 489 9006
Mobil: 0702 709266
gunnar.bergdahl@hd.se

Jag nämnde i mitt förra inlägg att jag skrivit ett pappersbrev till HD:s kulturchef Gunnar Bergdahl och uppmanat honom att kommentera recensionen på kultursidan. I dag svarade han att det inte kommer att införas en kommentar. Jag svarade honom i dag och föreslog att han skulle införa en notis på kultursidan och hänvisa till debatten i denna blogg av följande skäl: Recensenten har avkunnat en förkastelsedom mot ett av det tyska 1900-talets mest respekterade författarskap på obefintliga grunder: det i recensentens ögon patetiska språket och outhärdliga upprepningarna i den första berättelsen kan inte – i synnerhet som de fjorton prosastyckena och dramat spänner över ett brett språkligt och stilistiskt register – vara skäl nog för att döma ut en hel bok.

Nu några synpunkter på Henrik Petersens recension av Beckett och Borchert. När jag är färdig med detta inlägg tänker jag inte lägga mer bränsle på brasan utan kommentera eventuella svar på detta inlägg. Dags att jag lämnar detta bakom mig.

Jag har undrat om Petersen läst hela boken. Inte så underligt med tanke på att han inte en endaste gång berör det konkreta innehållet i något av de 14 prosastyckena eller i dramat (John Harryson har förresten spelat Beckmann). Läsaren av recensionen får veta något om språket i den första berättelsen, men det är i stort sett allt. Den som inte känner till Borchert har inte fått veta ett dugg mer än att texterna är ”akuta” och skriker autentisk historia. Någonstans uppstår också poesi i den hackande prosan (första berättelsen). (Jo, här är Petersen mer försonlig.) Men får läsaren veta något om dem som befolkar berättelserna? Vad de är med om, varit med om? Vad de känner? Vad de gjort?

Språket i den första berättelsen är alltså outhärdligt. Resultat: Borcherts texter är väldigt, väldigt dåliga. Ja, han använder just de orden: att Borcherts texter är väldigt väldigt dåliga. Men berättelsen ”Brödet” då? I varje fall Böll menar att den är ett mästerverk: ”sval och knapp, inte ett ord för lite, inte ett ord för mycket.” Menar Petersen att upprepningarna är outhärdliga också i den berättelsen? Vem ska man tro på? Jag väljer nog Böll.

Mitt bestående intryck är att Petersen i sin recension bjuder på en föreställning med sig själv i huvudrollen. Beckett och Borchert får nöja sig med biroller; kanske kan man likna dessa två vid rekvisita. Kanske är det så litteraturkritiken ser ut i dag? I så fall beklagar jag det djupt. För dem som läser recensioner och nu tror att ”Utanför dörren” består av outhärdligt tröttande upprepningar, outhärdlig patetik. För dem som av den anledningen kanske går miste om berättelser som ”Maskrosen”, ”Schischyfosch eller min farbrors kypare”, ”Köksklockan”, ”På natten sover ju råttorna”, ”Denna tisdag”, ”De tre mörka konungarna”. De fjorton prosastyckena och dramat är brännande och smärtsam läsning men samtidigt finns där så mycket liv, friskhet, ömsinthet, kärlek och mänsklighet. Utan ett uns av sentimentalitet. Förunderlig, märklig, lärorik läsning. Allt skrivet av en man som inte ens blev 26 år gammal. Tack, Wolfgang!

Men jag tror att kritiker inte först nu och i Sverige tidvis visar prov på dumhet. Flera författare har ju ägnat sig åt att njutningsfullt demontera och ibland ta livet av litteraturkritiker i sina romaner. Man kan ju undra ibland varför de alls ägnar sig åt detta yrke, ifall de nu är så fulla av äckel och ennui. Men så är det väl här i världen.

Jag tycker i alla fall att det är ett fantastiskt arbete av er båda, Bodil och Per, och är säker på att de som har vett också uppskattar det.

Tur att jag har lagt ner min blogg. Annars skulle jag kanske ha skrivit ett persiflage.

För Borcherts ”Utanför dörren” är Petersens recension bara en obetydlig episod i den yttersta periferin.

Nu ska man kanske inte hänga upp sig på en sån sak. Ändå. En bok som är en nyöversatt klassiker och som ges ut av ett seriöst förlag har ju ändå längre livslängd än recensionen.
Böcker kan liksom komma igen i nya sammanhang, de har egna liv.
Och det kommer nog aldrig den här recensionen få.

perenn