Den kränkthetslängtan som vuxit sig allt bredare i Sverige (och förmodligen på en del andra håll också) på senare år och som skjutit upp den ena giftigt blommande blomman efter den andra är nog inte själva sjukdomen utan bara ett bland flera symtom på något som är mera omfattande. Är det inte ett farväl till ansvarstagande och vuxenblivande/vuxenvarande det ytterst handlar om? Rättigheter är viktigare än skyldigheter, ja, skyldigheter borde egentligen inte finnas. Och Någon Annan får allt ta ansvaret – för hur roligt är ansvar? Och vi vill ha roligt. Vi kräver att få ha roligt.
Nyss läste jag några rader i SvD om en (ö)känd bloggare – och dennes bror. Jag tänker inte nämna hans eller deras namn, de är inte viktiga i sig; jag nöjer mig med att säga att initialerna är AS – och CS. Det står att deras blogg lagts ner av Värmlands Folkblad, där de hade den stationerad för ett tag, och att den direkta orsaken är ett påhopp de gjort på en filmkritiker. De båda bröderna skriver så här i sitt sista inlägg: ”Vi trodde faktiskt inte att han [chefredaktören] skulle låta oss dansa så länge.” Det rör sig – nota bene – inte om några tonårskillar utan, åtminstone rent åldersmässigt, om vuxna män. Så här talar och tänker de: ”Någon Annan ska säga till oss när vi har gått för långt, Någon Annan ska dra gränserna för oss.” Detta är en bland flera varianter av jättebabysyndromet.
Här är en bild som på ett kongenialt sätt ger uttryck åt denna nya anda, detta nya sätt att vara människa. Bilden är hämtad från en svensk lärarhögskola och den låter oss se läraren eller i alla fall den blivande läraren rakt av som jättebaby. Ingen ironi här inte.
Vi ska kanske inte förvånas om det samhälle som ur det här jättebabysyndromet så småningom kommer att växa fram blir ett starkt hierarkiskt samhälle, ett samhälle med ett toppskikt och sedan ingenting och ingenting och ingenting och till sist Resten. Eller så ropar alla på mamma och då blir det väl inget samhälle alls.
Kanske behöver vi en ny upplysningstid. Låt mig citera Kant här igen:
Was ist Aufklärung?
Aufklärung ist der Ausgang des Menschen aus seiner selbstverschuldeten Unmündigkeit. Unmündigkeit ist das Unvermögen, sich seines Verstandes ohne Leitung eines anderen zu bedienen. Selbstverschuldet ist diese Unmündigkeit, wenn die Ursache derselben nicht am Mangel des Verstandes, sondern der Entschließung und des Mutes liegt, sich seiner ohne Leitung eines anderen zu bedienen. Sapere aude! Habe Mut, dich deines eigenen Verstandes zu bedienen! ist also der Wahlspruch der Aufklärung.
Faulheit und Feigheit sind die Ursachen, warum ein so großer Teil der Menschen, nachdem sie die Natur längst von fremder Leitung frei gesprochen […], dennoch gern zeitlebens unmündig bleiben; und warum es anderen so leicht wird, sich zu deren Vormündern aufzuwerfen. Es ist so bequem, unmündig zu sein.
Eftersom jag inte har någon officiell svensk översättning tillgänglig ger jag er min:
Vad är Upplysning?
Upplysning är människans väg ut ur sin självförvållade omyndighet. Omyndighet är oförmågan att använda sig av sitt förstånd utan någon annans ledning. Självförvållad är omyndigheten om orsaken till denna inte beror på brister i förståndet utan på brister i beslutsamhet och mod att använda sig av detta utan någon annans ledning. Sapere aude! Hav mod att använda dig av ditt eget förstånd! är alltså upplysningens valspråk.
Lättja och feghet är orsaker till att en så stor del av mänskligheten efter att naturen sedan länge gjort dem fria från främmande ledning […], ändå förblir omyndiga hela livet; och därför är det också så lätt för andra att göra sig till deras förmyndare. Det är så bekvämt att vara omyndig.