Det gör det ju också jäkligt svårt för de flesta att faktiskt inse, då muren eller diktatorn faller, vad det var man var med om, antagligen inte personligen, men som fanns där som mörka skuggor – som man mer eller mindre medvetet valde att inte se.

I och för sig tror jag att det enda sättet att komma till rätta med historien är att nagelfara den, låta allt komma upp i ljuset, och jag tror också att man måste döma de skyldiga och ansvariga.

Dessutom – det är otroligt svårt att se vad det är som inte är bra också i det samhälle vi lever i idag – detta utan alla jämförelser i övrigt, men att kritisera Sverige går ju, till en viss gräns, sen överskrider man oskrivna lagar/konsensus och blir paria. Utesluten, persona non grata.
Nu kommer ni förstås säga att det finns inga jämförelser, man riskerar inte livet, och det gör man ju inte.
Men man riskerar, om man insisterar, det dagliga brödet.

Det kan vara lättare att se orättvisor, förtryck utifrån. När man är mitt i det är det betydligt svårare att både se och uttrycka kritik.
Ta nazismen och de enskilda olika intellektuella i väst som öppet talade om faran, Churchill och Klara Johanson, för att ta två.
Vill inte säga att det var enkelt för dem, men säkert ENKLARE än för motsvarande tyskar?!

Och så finns som sagt den här irrationella religiösa människan i oss alla, den som då och då slås av den nåd det ändå är att man får leva, den goda maten, barnens skratt, leken.
Om man inte sitter inburad och är torterad, om man är en vanlig svensson som lever sitt liv i en diktatur och även har en vanlig svenssons mentala gåvor – ja, då tror jag att det där med murens/diktatorns fall blir en otroligt jobbig grej att bena ut. Kanske för svår.

Och då talar jag alltså inte om medverkande till, ansvariga för och profiternade på den förtryckande regimen.

Jag höll på att säga att de i träffar, om vi inte bosätter oss i t ex DDR som du gjorde Bodil, men om vi alltså stannar i våra västliga demokratiska länder, är de som stack. Som ”överlevde” som vittnar. Vi ser filmer av dem och vi läser böcker av dem. Vi ser med deras ögon.

Ja, jag märker själv att jag håller på att måla in mig i ett hörn och hamnar i ett försvar av människor som kanske inte är värda något sådant.
Jag vet inte riktigt vad jag ska skylla det på, kanske en vilja att också se saker från ett annat håll. Jag tycker att man måste pröva tanken åtminstone.
Och jag tycker att det är svårt att kritisera och fördöma något som man inte själv har upplevt, även om det naturligtvis måste vara möjligt och även måste göras.

Och sen är jag väl intresserad av att begripa hela människan, också de mindre vackra sidorna i henne – det kan spela in.

Och det här med att det gick snabbt tror jag var en nödvändighet. Förloppet, revolutionen, hade sin egen inneboende hastighet, hade det gått långsammare hade kanske utvecklingen stoppats, kanske för något årtionde. Det finns mycket som talar för det.

Jag har läst ett trettiotal sidor (av 800) ur en av mina studenters stasiakter. De sidorna öppnade nya avgrunder för mig. Efter min tid som gästlektor i Greifswald tog jag aldrig någon kontakt med de tre studenter jag trots kontrollen och bevakningen hade lärt känna – inte förrän efter murens fall. Och i efterhand har de sagt att jag gjorde rätt, att det hade varit farligt för dem om jag hört av mig tidigare.

Jag tror inte att de små nischglädjeämnen som uppstod i DDR någonsin kan vara ett försvar för det system som rådde. Det som hände i nischerna hände hela tiden TROTS systemet.

Inget land är ett paradis och inget land kommer någonsin att bli det, så varför ska Tyskland ha sådana förväntningar på sig. De överdrivna förväntningarna föddes ur förtrycket och informationsbristen. Och lika lite som Tyskland är Sverige ett paradis. Det märker man om man bor här.

Jag lägger in en länk till min [Greifswalddagbok](http://www.bodilzalesky.com/blog/2007/08/26/dagbok-fran-greifswald-1981-82-en-sammanstallning/) här om du vill titta.

Det stämmer nog vad Freya Klier skriver om DDR och hur f.d.-SED-funktionärer plötslig blev rena demokrater. Många lyckades anpassa sig rätt bra. Näsan efter vinden.. (eller hur säger man det på svenska?) Visst, mycket har sopats under mattan. ”Ostalgin” har blivit mer och mer och DDR-kändisar som Katharina Witt sitter i tv:en med FDJ-blusen och pratar om hur härligt det var. Jag var bara 7 år när muren föll. Faktiskt på min födelsedag, därför minns jag kanske extra bra. Jag älskade mitt land där jag fick leva ”fritt”. Det blev mycket senare jag begrep hur hjärntvättade vi redan var som barn. Men även om det där ”Ostalgin” är fel i stort sätt och vi måste minnas verkligheten, får man inte glömma att ett helt system med alla kulturella egenheter raderades bort med en gång. Jag tror de mesta ”längtar” tillbaks för att de saknar någonting. Processen var för snabb, de lyckades inte lära känna sitt nya liv långsamt.

Och en tanke till, när jag läser Karins kommentar. Min familj har aldrig varit övertygen av socialismen. Det berodde troligen på min morfar som förlorat allt troende i politiska system under andra världskriget. De visste om Stasin, ogiltiga val och funderade att flytta till västtyskland innan muren byggdes. De gjorde inte det, för att inte lämna familjen bakom. Min mamma drömde att resa till Italien när hon var 18, hon läste alla böcker som fanns då på biblioteket. Det gick inte, så resorna stannade i huvudet. Min morbror tvingades göra lumpen vid gränsen. Med geväret alltid redo att skjuta på människor som ville fly. Ingen in min familj längtar tillbaks, de uppskattar mycket att kunna resa, rösta fritt osv. Men de längtar efter den lilla friheten som DDR gav oss i privatlivet. Där man pratade med sina grannar för att kunna få en sak som inte gick att köpa, där man hade roliga fester i hyreshus med alla som bodde där, där man fick lämna sina barn på dagis utan att någon tittade skevt på en osv. Visst, DDR-tiden var inte rosa och underbar som många vill se det idag. Men Tyskland nuförtiden är inte sådant paradis heller som många trodde när muren fortfarande fanns.

Inès, filmaren, hade väldigt liten förståelse för dessa damer, hennes porträtt var nästan grymma ibland, och jag tyckte mig ana att hon hade med sig den exilerade portugisens, eller om man så vill den västerländska demokratins blick på dessa människor, utan pardon.
Till saken hör antagligen att hon själv är uppvuxen i exil, hennes föräldrar flydde frivilligt till Wien liksom många andra intellektuella, och nånstans tänker jag, utan att för den skull vara för diktaturer, att alla kunde ju faktiskt inte fly.

Är inte det här ett ämne för Sejfo? Jaja, jag ska inte tjata om honom, men han har den där kluvenheten i sig, tror jag. Eller förstår den åtminstone.
Kanske hänger det ihop med att man, trots allt, också fått något under alla de där åren som sen alla andra fördömer, en utbildning?, ett hem? en familj, barn? – det spelar inte så stor roll egentligen, för samtidigt som vi alla på sätt och vis är pretentiösa och krävande så finns det ju en del av oss som är tacksamma för det lilla, brödet för dagen, barnens skola – allt som väl även kom de forna DDR-medborgarna till del. Också.

Och jag antar att det är de där luddiga allmäntacksamma känslorna som kommer till uttryck i det vi kallar nostalgi. Kanske.