Intressant i din text är också inblickarna i den närmast diktatoriska (kateder-?) undervisning som bedrivs vid just lärarhögskolorna. Inget ifrågasättande förhållningssätt där inte.

Jag funderar på att göra ett nytt inlägg i det här ämnet någon gång i höst och är du intresserad av att bidra med stoff och idéer, så hör av dig. (Du kan till exempel gå in på kontaktformuläret på hemsidan.)

Fastän jag studerade till gymnasielärare fanns det ingen litteratur som handlade om ungdomar i övre tonåren. De pedagogikböcker vi fick studera handlade i första hand om förskolebarn. Vi fick till och med i uppdrag att intervjua dagisbarn. Och en bok handlade om hur småbarn kan bli tvåspråkiga.

Någon egentlig pedagogk för att förbereda oss för undervisningen fanns det i stort sett inte på Lärarhögskolan med undantag av en endagarskurs som handlade om olika lärstilar, audidativt och visuellt etc. Den var bra och handfast, men det var också allt. En av klassens bästa läshuvuden frågade om det var meningen att vi skulle kopiera våra egna lärare under skoltiden. På det fick hon inget svar.

Flera av böckerna framhävde vikten av att vara snäll mot eleverna. Och att England och Tyskland var skräckexempel för att de stannat vid en viss modell som eleven fick annamma. Det gavs också ett ”skräckexempel” på en ung lärarkandidat och hennes första vecka på en gymnasieskola.

Det stod att hon var helt slut trots att hon hade en viss pedagogick i huvudet. Där måste de visst haft bråttom i publiceringen för de motsäger ju sig själva. Om hon var trött med en teori att gå efter vad ska inte den svenske studenten vara utan någon teori alls? Och en teori kan alltid revideras efter hand men ingen teori alls är en katastrof.

På lektionerna fick vi aldrig kritisera eller komma med förslag. Ibland kunde en föreläsare säga till oss med avsmak ”är detta relevant” som svar på ett elevinlägg och då viftade de enfaldiga eleverna på svansen eftersom de kände sig stolta över att kunna detta paradord och hyschade raskt ner på fridstöraren.

Vi fick höra att vi kunde klaga efter kursens gång. Men en annan gång fick vi veta att folk hade klagat i tio år och inget hade förändrats. Så dessa utvärderingar är tydligen bara till för formens skull.

Studenterna måste få en pedagogik och praktisk kunskap i att undervisa på gymnasiet. Det behövs mer tid att arbeta ute på skolorna. Och praktiktiden behöver som på min fars tid vara betald som lärlingslön. Det räcker med tre års studier på ämneslärarlinjen. Det var mycket av flum och onödiga kunskaper som kan försvinna. Och fjärde årest ska vara betalt, men pedagogiken kan börja studeras redan under andra och tredje året.

Och ta bort saker som att skriva a-uppsats en hel månad i svenska. De studenter som inte kan skriva en vanlig gymnasieuppsats borde söka någon annan utbildning eller ämne. Och varför ska vi läsa roliga historier i umgängesstil i en månad? Grammatiken var förnämlig på Stockholms universitet men katastrof på ett annat universitet. I det ena fallet tog den en månad och var kompetent, i det andra två månader och var bedrövlig.

Sedan måste det ju var viktigare med kvalitet än kvantitet. Det är inte så viktigt att gå igenom varenda lilla stat i världshistorien som att fånga de huvudsakliga dragen. Och gärna att motivera hur vi ska använda våra kunskaper i undervisningen.

Jag vill verka för en bättre lärarutbidlning på de svenska universiteten. Även om det säkert finns både bättre och sämre.

På något vis är det rätt intressant att se vad som kommer hända.

Ett annat scenario, som väl egentligen är mer troligt, är en än mer segregerad skola. Jo, somliga lärares status kommer att höjas, ”kunskapskommuner” kommer att utropas, de som satsar på normalt fungerande folkbibliotek och goda skolor etc.
Medan förfallet kommer att få fortsätta på stora håll…

Ang. VARFÖR detta sker… Normalt är jag den som står på barrikaderna och kräver goda ämneskunskaper hos lärarna, kräver inte bara kritiskt och källkritiskt tänkande, utan även fritt sådant – analysförmåga och jag VILL tro att det finns hopp. Orkar dock inte jobba i skolan längre. I mina mörkaste stunder, tror jag att lärarutbildningen är ett led i en avsiktlig fördumning av svenska folket – kanske motiverad av ett bakvänt rättvisetänkande á la Jante (alla ska vara lika dumma, så ingen verkligen är något), kanske ett resultat av ren inkomptetens. Min sotsvarta bild innebär, att jag bara kan se två alternativ – antingen sker denna fördumning avsiktigt och så ska man dels införa någon radikal reform efteråt som ingen har mental kapacitet att protestera emot (t.ex. avskaffat sjukförsäkringssystem eller en stat där var och en kämpar för sig själv enligt den starkes rätt) eller så sker fördumningen därför att man på politikernivå och i andra maktskikt är så rasande dum redan, att man inte förstår vad man gör. Vet inte vilket scenario som är mest skrämmande. Kanske vill man ha högskoleutbildade som inte är internationellt gångbara/konkurrenskraftiga så att de håller sig i Sverige? Kanske är min tanke paranoid.

Sedan håller jag med Karin. Det är långt ifrån bara utbildningssystemet som ägnar sig åt navelskåderi. Det är som ett enda stort, välregisserat eller oregisserat drama, där allt pekar åt samma håll. Nedåt.

När vi ligger på botten finns det bara en väg att gå. Men gropen är djup och man undrar om någon har kompetens att erbjuda en stege…eller använda en…

Ciao,

Det är oerhört sorgligt att detta slöseri med människors tid och liv har fått pågå så här länge. Det gäller ju inte bara de lärare som utexamineras i det här systemet utan också – och det är ännu allvarligare – alla de barn och ungdomar vars skolgång blir tömd på innehåll och mening.

Men hur illa det än ser ut, så får vi inte ge upp.

Önskar er en fortsatt trevlig diskussion.

Hälsningar från en lärare av den nyaste kalibern (tror ni att min behörighet står svart på vitt så ska ni tänka om)

Jag tror att det allra viktigaste – om man vill se en verklig förändring till det bättre – är att våga se verkligheten sådan den är, d.v.s. inte bara se ATT det förhåller sig som du skriver (vilket är viktigt nog och kräver visst mod), utan även se VARFÖR det inträffat som hänt. Det är liksom ingen slump, utan den direkta och ofrånkomliga följden av en viss ideologi som beskriver sig som vetenskap (se Inger Enkvist, som beskriver detta).

Det är inte ”som att Lärarhögskolan tycker”. Det är medvetet. Ett ytterst medvetet val. Man måste läsa Jan Thavenius, förr guru inom Pedagogiska gruppen, idag snart pensionerad rektor för och uppbyggare av landets mest ideologiska lärarutbildning, nämligen den vid Malmö högskola. Man måste känna till Roger Säljö och ha tittat i hans analytiskt sett obegripliga böcker. Man måste ha förstått Dewey. Man måste känna till Hanna Arendts analys av överförandets och skolans kris (1958, redan!). Man måste förstå vad som idag menas med läraryrkets ”professionalisering” (som är raka motsatsen). Veta hur elevdemokratin används i praktiken. O.s.v. und so weiter etc.

Idéer har konsekvenser. Man kan alltså inte – som så ofta i svensk debatt – begränsa sig till olika praktiska förhållanden, praktiska reformer, utan se till orsakerna. Och förstå dem. Detta är vad Inger Enkvist vågat göra. I mycket stark motvind. och det är därför hon är många lärarutbildares hatobjekt. Läs henne, är mitt råd till alla.

Precis som Bodil säger så växer problemet för varje nyutexaminerad lärare.