Den här världens egentliga gissel är inte ondskan, det stora eländet är inte att de onda är onda utan att godheten hos de åtminstone halvvägs goda – hos alla de vanliga vänliga, de hyggliga, de som ”gör sitt bästa” – så ofta är parad med lättjan eller fegheten. Och att modet så ofta solkas av galenskapen. Och att visheten är inlåst i ett skrin.
Chiffonjé?
Ja, kanske de’!
Undrar vilken låda visheten ligger och vittrar i.
Tja. ”Allt börjar i förundran. Allt slutar i förundran” – som jag läste häromdagen…
Och det är ju ganska ofta att även jag känner mig just som en besökare från en främmande planet när jag iakttar vardagens folk eller tittar på livets stora labyrint där visheten tycks så svårt att finna.
Någon gång i min ungdom inbillade jag mig till och med att man kan lära sig förstå ”Hur fungerar livet” när man läser psykologi. Men detta var mer än blåögt…
Ja, många är de onda ting som skapats ”av bästa välvilja”… Och denna feghet – oviljan att sticka ut huvudet. Tycker om det engelska uttrycket ”Stand up and be counted”.
Visdom är en bristvara överallt. Inlåst i ett skrin… Dagerman kommer till mig helt osökt.
En dag om året borde alla låtsas,
att döden vilar i ett vitt schatull.
Inga stora illusioner krossas,
och ingen skjuts för fyra dollars skull.
Världskatastrofen sover lugnt och stilla
emellan lakan på ett snyggt hotell.
Inget rep gör någon broder illa,
och ingen syster slumrar vid ett slutet spjäll.
Inga män blir plötsligt sönderbrända
och ingen dör på gatorna just då.
Visst är det lögn, det kan väl hända.
Jag bara säger: Vi kan låtsas så.
Nej, död, elände, mänsklig feghet, lättja, ondska…vilar aldrig i ett vitt schatull. Skrinet är alldeles proppfullt av visdom, klokhet, medmänsklighet och mod… Som tur är, finns det några få personer i världen som äger nyckeln till det och som inte räds att ”stand up and be counted”. 🙂
Tack för Dagerman-dikten. Det var skrinet som fick din tanke att gå till schatullet, antar jag.
Om inte de ”goda” vore så toleranta eller förstående mot ondskan skulle det se annorlunda ut.