Den sumeriska skriften är, enligt språkforskningens senaste rön, den äldsta skriften i världen. För över femtusen år sedan uppfanns, efter vad forskningen kommit fram till, skriften någonstans i de trakter som idag räknas till södra Irak. Det här tidiga teckenritandet utvecklades så småningom till det skriftspråk vi kallar kilskrift. Gilgamesheposet som jag skrivit om här tidigare var skrivet med kilskrift på lertavlor. Visserligen är den ”klassiska”, senare versionen av detta epos skriven på akkadiska och inte på sumeriska, men kilskriften var båda dessa språks skrift.
Till en början bestod skrivandet egentligen i räknande; man räknade till exempel sina kor och ritade då en ko och sedan ett antal streck som angav hur många sådana man hade. Det stora avgörande steget från konkret avbildande in i ett mer abstrakt symbolspråk skedde inte med ett språng över avgrunden mellan konkret och abstrakt utan längs ett slags tankebro som fick förbinda dessa båda världar. Den tankebron bestod i ljudlikhet eller homonymi mellan ord med olika betydelse. Ordet för ”vassrör” var på sumeriska ”gi”. Även ordet för ”återvända” var ”gi”. När man först tecknade ordet ”återvända” med avbildningen av ett vassrör, tog man steget från konkret avbildning till språklig symbol. Ett litet, kanske på sätt och vis slumpartat steg, men ett hisnande steg i det mänskliga tänkandets historia.
PS Faktabakgrunden till den här texten har jag hämtat från Ola Wikanders intressanta bok ”I döda språks sällskap”.
Hej och tack för inlägget du gjorde på min sida (och för ovanstående bloggpost! Vill gärna svara på frågorna du ställde, men du angav ingen epostaddress. Jag har givit min – skicka ett meddelande dit vetja!
hälsar
Ola W.
Tack Ola,
jag trodde (i min ”otekniskhet”) att min epostadress skulle synas automatiskt under meddelandet. Jag hör av mig strax.