Kerstin Ekmans ”Hunden” har inte varit någon lätt bok att läsa för mig. Det är en smärtsam berättelse – för mig som nästan-hund i alla fall – den bortsprungna valpens ensamma kamp mot tusen faror genom en lång vinter och sedan unghundens hårda ovissa liv i ensamhet och vaksamhet och rädsla på fjället. Jag läste boken i ett drag med hjärtat i halsgropen, på ständig vakt mot vad som skulle hända i nästa ögonblick. Kerstin Ekman gör det otroliga och egentligen omöjliga – hon kryper in i hunden och tittar ut och lyssnar och vädrar ur ett hundhuvud och går på – ibland sargade, ibland muntra – hundtassar över markerna, blir blöt i hundpälsen, kliar sig bakom hundörat, känner hunger i hundkroppen och hon låter hundminnen fladdra igenom sitt omedvetna hundmedvetande:
Hans liv och minne var bilder i bilder som tändes och slocknade, flikar av storhimlade dagar, fräna doftstråk, lossrivna rop som singlade ödsliga mellan träden tills de fick fäste i en bild djupt inne i honom. De var tjutande mörker som blev grå dagning och en skruv av vass snö som drev honom tillbaka till hålan, hungerdygn då han darrade av köld och blöta, frossardagar med solen het på ryggen. Ut och in i dessa bilder rörde sig de andra vid myren: en vit långörad som flängde i hastiga krokar mellan träden, de väldiga grå bergen på höga ben som flöjde över myren, de skränande svarta, de små piparna och sysslarna i granarna, de tunga, svarta som hängde i björkarnas toppar, de grå som sydde spikraka spår från rot till rot. Han kom dem aldrig riktigt nära men hans minne var genomkorsat av deras löpor och vittringsband, deras rop och kvitter och de hesa skallen från någon osynlig som ibland gick nere vid sjön.
I den här boken eller i det här stycket hundpoesi är vittringsbanden och doftslingorna metern, tiden är nu-nu och minnet ett flimmer projicerat på myrens sviktande underlag. Människorna ser vi på utifrån: underliga, oberäkneliga, högljudda varelser som lämnar komplicerade doftspår efter sig.
Och vi är nära marken, vi känner den under både händer och fötter. Vi känner lukterna, kylan, hettan, fukten, krypen. Vi lär oss ljuden från början igen – vinden, knäppet i kvistarna, fågelröster. Och vi känner markens djup. Som i ”Urminnes tecken” – det är också en bok att närma sig jordelivets innersta genom, en bok som får oss att innerligt förstå att vår jord är en sten täckt med ett tunt lager jord:
Om fjällets tätt sammanvävda och hopvuxna hud rivs opp och får sår, då blottas bergets skalle. Den är verkligen av sten. Men det är inte en enda sorts sten. Nej, berget är sammansatt och hopblandat av olika sorters sten som en gång tycks ha flutit omkring som vattnet i en stor älv. Stenen är ådrig och slöjig och på sina håll röd och på andra grå eller svart eller prickig. Här och där lyser den vit och halvt genomskinlig.