Det elfte budet

För inte så länge sedan satt jag och bläddrade i den lilla boken ”Klara Johanson – minnesbilder från Halmstad” (en del av de här små Halmstadsbetraktelserna finns också i ”Det speglade livet” och kanske i någon annan av de större Klara Johanson-volymerna, men inte den jag tänker visa er nu) och stannade då vid en passage där Klara berättar om ett minne från skoltiden. Vi dyker rakt in i texten:

…Ty den beundrade föreståndarinnan för flickläroverket, ett pedagogiskt och organisatoriskt geni som borde ha stått i spetsen för hela svenska skolväsendet, inskärpte hos sina elever termin efter termin med morgonbönens solennitet Guds elfte bud för Halmstadsborna: Du skall minst en gång om dagen gå till havet.

Vist och storslaget som detta bud var trotsade jag det oftare än det flesta, och det var säkerligen portens fel. Att genomskrida dess högtidliga valvdunkel tycktes mig den sannskyldiga invigningen till en välsignad utflykt, och så drogs jag åt norr, liksom luftsynerna över Stora torg lockade Fredrik Vetterlund västerut. Dragvägens trafikerade stråk med sin tredubbla rad av resliga vimplade master och vemodiga handklaverslåtar från däcken i skymningsfallet tjusade mig aldrig innerligt som Galgbergets barrdoftande djupgröna ensligheter och breda ljungsträckor öppna för ett brännande solflöde som pressade ut ur den fagra blommattan en russtark och kryddad parfym. Berget hade kusligt rykte, gamla rövarhistorier hölls friska av omtänksamma målsmän – det hindrade inte ett olydigt barn att frimodigt njuta av sitt fantastiska liv i denna betagande ödefrid.

np
Norreport

Norreport, Galgberget och stigen utmed Nissan – Halmstad inlandssida, var Klaras innersta och käraste Halmstad. Ändå låter hon föreståndarinnans elfte bud om det dagliga besöket vid havet klinga starkt och liksom tvingande. Detta kunde hon göra eftersom hennes eget ”motbud” hade samma tyngd och övertygelsegrad som föreståndarinnans och egentligen betydde samma sak – att vi varje dag bör besöka en ”helig plats”. Om det är havet, skogen, floden eller någon plats i vårt inre är inte det viktiga.

hav

.

Här finns länkarna till mina två mest centrala Klara Johanson-sidor:

Försök till ett porträtt av Klara Johanson

Klara Johanson igen – en textsammanställning

.

Tillägg – hämtat ur kommentarflätan nedanför den här dagens text:

Klara Johanson – Hallands Minerva – borde hedras med ett minnesmärke av större dignitet än den lilla plakett som är fäst på väggen till hennes barndomshem på Storgatan 41. Jag vill föreslå att Sigrid Fridmans byst av KJ från 1924, som förvaras på Halmstads bibliotek, i stället placerades på en stenpelare intill väggen på Storgatan 41 som en icke oäven motvikt till åbäket “91:an Karlsson”, som figurerar mitt på Storgatan.
För övrigt kan nämnas att Sigrid Fridman är en betydande konstnär som bl.a. har skapat statyer av Fredrika Bremer och Ellen Key samt Kentauren, samtliga i Stockholm.
Per Ivar Nilsson
Varberg

4 kommentarer till “Det elfte budet”

  1. Vacker text och övertygande tankar – både från Klara och från dig! Får mig att känna en intensiv längtan till havet, i andra hand till höstskogen, i tredje hand till en cykeltur över slätten en julidag. Ingenting av detta är möjligt denna mörka och regniga vinterdag. Återstår inåtvändvändhetens vandringar i det förflutna, i avvaktan på framtida möjligheter.

  2. Tack Einar,
    själv har jag i alla fall skogen här om hörnet, även om den är vattensjuk och grå just nu. Att ströva omkring bland träden här med Londi, min hund, har alltid sin glädje.

  3. Ihåligt ”HA”. Den enda heliga plats jag hinner uppsöka varje dag (denna veckan) är min säng. Men det ska kanske inte underskattas, eftersom nästa vecka ser helt annorlunda ut.

  4. Per Ivar skriver så här :
    Klara Johanson – Hallands Minerva – borde hedras med ett minnesmärke av större dignitet än den lilla plakett som är fäst på väggen till hennes barndomshem på Storgatan 41. Jag vill föreslå att Sigrid Fridmans byst av KJ från 1924, som förvaras på Halmstads bibliotek, i stället placerades på en stenpelare intill väggen på Storgatan 41 som en icke oäven motvikt till åbäket ”91:an Karlsson”, som figurerar mitt på Storgatan.
    För övrigt kan nämnas att Sigrid Fridman är en betydande konstnär som bl.a. har skapat statyer av Fredrika Bremer och Ellen Key samt Kentauren, samtliga i Stockholm.
    Per Ivar Nilsson
    Varberg

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *