Alldeles nyss läste jag en artikel om estnisk poesi av Michel Ekman i SvD:s kulturdel, en artikel som sträcker sig över nästan ett helt tidningsuppslag. Flera av de poeter som tas upp i den här texten har jag haft på besök av under pausträdet i höstas: Doris Kareva, Hella Wuolijoki och fs. Men jag ska inte tala om estnisk poesi nu, det ett litet sidospår i texten som fått mig att reagera. Så här står det – inneslutet i en parentes – apropå att det är det lilla förlaget ellerströms som givit ut de flesta av böckerna som behandlas i artikeln:
Är ni förvånade över att stora förlag som Bonniers och Norstedts inte är med och drar sitt strå till stacken? Då har ni inte följt med i svensk bokutgivning på länge.
Egentligen är det märkligt att de stora, ekonomiskt starka förlagen i Sverige nästan bara ger ut standardiserade bestsellers från främst det anglosaxiska språkområdet – och så gott som helt har släppt den smalare, egensinnigare och mer nyskapande litteraturen. Eller är det möjligen så att de just därför är stora och ekonomiskt starka? Eller – om vi vänder på kakan – är det ett tecken på att de stora förlagen är på väg ut och att det vi ser nu är de första stegen i en förfallsprocess? Bokförlag som inte längre är intresserade av litteratur kanske av ett slags naturnödvändighet så småningom söker sig andra uppgifter än just utgivning av böcker.
PS Här är länken till hela Michel Ekmans text.