Naturligtvis, måste det inte förbli som det varit någonstans. Kina har dock en helt annan kultur än Europa, t.ex. Minns att jag reagerade starkt när jag läste Theroux, tyckte han var så fatalistisk, ungeför som Xiao Yang… Men båda dessa män beskriver kulturen inifrån – det är väl det som gör så ont, åtminstone för mig – jag kan inte riktigt fatta eller acceptera.

Jag såg den hemska dokumentären om barnhemsbarnen i Kina som ignorerades till döds – mest flickor, förstås. Det krävs ett mycket speciellt sätt att tänka om man lämnar bort sin flicka till ett barnhem för att politikerna pådyvlat befolkningen en ettbarnspolicy. Idag – i realiteten – finns det alldeles för många män och alldeles för få kvinnor i Kina. Sedan flera år tillbaka finns det ligor som tar sig över gränsen till t.ex. Vietnam och Kambodja och kidnappar flickor där, för att de ska gifta sig med kinesiska män. Desperation i kombination med politiskt vanvett och en annorlunda syn på livet, på människor.

Buddisterna, taoisterna och andra asisatiska filosofier har alltid sett världen som fredlig och strävat efter balans och jämnmod. De har aldrig varit i majoritet. Inte heller poeterna och konstnärerna… Frågan är kanske vem som speglar den ”allmänna världsbilden” i Kina bäst? Poeterna, politikerna, affärsmännen – eller någon helt annan. Jag önskar hett att poeterna vinner striden, men…

*Frukt faller. Jag ser apor gå förbi.*

Så – nu hugger man inte längre huvudet av folk, man avrättar dem med ett nackskott, efter det att de offentligt förnedrats med en promenad genom stan med en skylt om halsen där brotten står uppradade. Xiao Yang har antagligen deprimerande rätt i sin bedömning, för i Kina tänker man inte nytt, när man väl har en idé som man anser fungera – man anpassar den lite bara…

I sommar har de OS i Bejing – man hoppas få in pengar och få många besökare, men man avser inte att lära sig något av dessa besökare. Tvärtom försöker man visa hur väl utvecklat Kina är. Traditionsenligt…

Det är fascinerande att de sköna konsterna kan samexistera med en så hård realitet – lite som romantiken här i Europa. Men igen – ”Lyckan har inga sånger…”