”Privat” är ett egendomligt ord som i nästan exakt samma form finns i många europeiska språk. Det betyder väl ungefär ”icke-offentligt”, ”icke-allmänt” eller ”enskilt”, ”tillhörande enskild person”. På skyltar som ska hindra andra från närmande eller intrång har ordet fått stor spridning: ”Kom inte hit!”, betyder det då ofta. Roten till ordet finns i det latinska och italienska verbet ”privare” som betyder ”beröva” och perfektparticipformen ”privato” betyder ”berövad”. Privat är alltså berövad. Allmänheten är berövad ett stycke mark, ett stycke liv eller vad det nu är.
Ordet förekommer ofta i sammansättningar: Man är en ”privatperson” som vill ha ett ”privatliv” och man skyddar sin ”privatsfär”.
Allmänheten är berövad ett stycke… hund! 😉
Kul med den här informationen om ordet ”privat”! Det visste jag inte.
Men får även Londi någon julklapp?
Och nu undrar jag: Har ordet ”att klappa” – till exempel en hund – något att göra med ordet julklapp???
Privat låter nu egoistiskt och småsint i mina öron… Kanske lika bra det – även om betydelsen vidgats när den förskjutits.. 🙂
Julklapp TROR jag har med traditionen (före alla tomtar och presenter) att man brukade klappa på dörren och kasta in ett vedträ på golvet, som skämt att göra. Det skedde väl vid jultid om det var någon man ville skoja med eller kanske inte tyckte särskilt mycket om. Kanske någon minns bättre?
God jul!
Ganska ofta kan väl ”privat” betyda ”icke-statlig” också. En gång i början av nittiotalet var jag i Ungern, i trakten av Tokaj. Förutom alla vinodlingarna och allt vindrickandet minns jag de stolta skyltarna ”Borok – privat” som det närmast vimlade av. ”Viner – privat” stod det alltså på dem, icke-statliga viner alltså eller viner som staten gått miste om.
Keri: Ja, Londi får lite korv och tuggsaker i julklapp och kanske något mer.
Tack, Marita för klappförklaringen. Jag tror också att det är så, fast jag vet inte säkert.
Så här säger uppslagsboken om julklapp:
»julklapp, ursprungligen namnet på en äldre inhemsk, svensk allmogesed, som bestod i att man vid jul kastade in en halmfigur, ett vedträ eller annan skämtgåva, försedd med en ofta satirisk vers eller tillägnan. Inom högre stånd hade nyårsgåvor äldre hävd och omnämndes redan på 1000-talet i Norge. År 1762 konstaterades i tidningen Swenska Mercurius att nyårsgåvor bara förekom bland tjänstefolk, medan ”julklappar blivit mera gängse bland förnämt folk”. Första gången sådana i nutida bemärkelse omnämns är i Carl Tersmedens minnen för år 1731. Julklappar utdelades i Sverige sannolikt redan mot 1700-talets slut av en till julbock utklädd person, en roll som hundra år senare övertagits av jultomten.«
Inkastandet föregicks av att man klappade på dörren därav själva klappen.
Tack Agneta,
för utvidgningen av Maritas klappförklaring! Nu vet vi väl det viktigaste om den här företeelsen.