Visst är det svagt och trevande det här solljuset,men nog är det ändå skönt att komma ut ur den grå molnbubblan för några timmar i alla fall.
Kärret andas ett disigt skimmer. Det verkar nästan som om ljuset bodde där inne i mossan under de tunna björkstammarna.
Tjärnen i skogskanten har i hemlighet klätt sig blommigt och lövigt – den bär en blommig isklänning med små stänk av solljus.
Solen kryper genom granmörkret över isen
och längs snöfläckarna på vägen hem…
Idag vill jag berätta om en liten resa längs nordsidan av den italienska sporren som jag gjorde en gång för länge sedan:
Vi bröt upp från campingplatsen utanför Rodi. Det gick inga bussar norrut så vi bestämde oss för att lifta. På kartan hade vi sett att det gick en bilväg på den smala landremsan mellan Lago di Varano och havet. Det måste vara en fantastisk väg, på en sidan havet och på andra sidan sjön, tänkte jag.
Under ett träd alldeles utanför tältplatsen ställde vi oss och började hålla utkik efter bilar. Lite trötta var vi efter en väldigt myggig natt; jag hade i och för sig kommit ganska lindrigt undan, bara ett trettiotal stick och detta trots att jag legat ovanpå sovsäcken; det hade varit en varm natt. R. hade legat ordentligt instoppad i sovsäcken men ändå fått så många stick som över huvud taget fick plats på en underarm och en kind. Han hade inte sovit alls nästan, i stället kunde han berätta om mössen som natten igenom sprungit upp och ner för trädet vi låg under.
Men nu ser vi alltså fram emot en vacker färd mellan två vatten. En liten Fiat stannar till och vi kliver på, R. där framme och jag i baksätet. Föraren blir lite störd när han märker att R. inte talar italienska, men det går över eftersom han kan prata med mig. Där bak har jag dessutom en annan uppgift – jag håller reda på äggen som ligger lösa i sätet och jag ser till att de inte ramlar ner – hur gjorde han innan, när han inte hade någon äggvakt? Förväntansfulla tittar vi ut genom fönstren, nu måste man väl snart kunna se havet… eller sjön. Men nej, allt vi ser är spretiga, låga buskar och på ena sidan skymtar ett sumplandskap i bakgrunden. Till sist frågar jag mannen om vi inte snart är vid havet. Där bakom någonstans är havet, säger han och pekar mot snåren till höger och det där är Lago di Varano – han pekar mot sankmarken.
I Lesina som ligger vid nästa sjö, Lago di Lesina, stiger vi av och tackar äggmannen. Vi går in i staden och letar upp ett pensionat, det ska bli skönt att sova med tak över huvudet. Vårt rum visar sig ha en mycket originell form, det är som en korridor där två sängar är uppradade efter varandra som tågvagnar.
De två pensionatstanterna sitter i köket och fläktar sig med hemmgjorda solfjädrar. ”Vad finns det att se i Lesina?” frågar jag försiktigt. Den ena tanten suckar tungt och tittar på den andra, hon suckar också. Hon himlar lite med ögonen och sedan svarar hon i uppgiven ton: ”Piazza Fontana, men det finns inget vatten i fontänen och sedan har vi havet, men där luktar det illa just nu.” Hon suckar igen.
På kvällen går vi ut och snart är vi på stadens promenadstråk. Det sträcker sig från Piazza Fontana till havet. Hela Lesina verkar vara där, man hälsar på varandra, man stannar och pratar i små grupper. Över Piazza Fontana bildar sorlet en tät tät väv av röster. R. är lite missnöjd och tycker att jag lurat honom till ännu en "sådan där hopplös plats". Vi flanerar lite bland folket och plötsligt är det något som klappar R. på axeln: ”Ciao, Salvatore!” Jag skrattar och den unge mannen ursäktar sig: ”Jag tyckte att du såg precis ut som Salvatore.”
Novembertag
Nebel hängt wie Rauch ums Haus,
drängt die Welt nach innen;
ohne Not geht niemand aus;
alles fällt in Sinnen.
Leiser wird die Hand, der Mund,
stiller die Gebärde.
Heimlich, wie auf Meeresgrund,
träumen Mensch und Erde.
Christian Morgenstern
La favola degli aironi
È là che la terra si è chinata
a raccogliere ogni cosa
che il tempo ha abbandonato
lasciato dietro a sè…
E il vento senza fine
che logora le dune
di spiagge così grigie…
e i corvi dell’inverno
si sono ormai posati,
è là dove svanisce l’orizzonte.
È là che l’ultimo dei semi
non ha lasciato frutto
e la terra ha ormai scordato
che tanti anni fa
a un vento profumato
distesero gli aironi
le ali colorate…
e i corvi dell’inverno
si sono ormai posati,
è là dove svanisce l’orizzonte.
Angelo Branduardi
Där horisonten försvinner… Lyssna på Angelo Branduardi här.
Genom åren har jag då och då, oftast helt flyktigt, stött på Renzo och Lucia, de båda huvudpersonerna i Alessandro Manzonis roman ”I promessi sposi” (”De trolovade”), det mest kända verket från den italienska romantiken, men inte förrän nu har jag läst mig igenom hela tegelstenen. I Italien hör romanen eller hörde åtminstone förr till italienska elevers pliktläsning i skolan, därför är den både välkänd och avskydd (fast den är också älskad). Det finns nog få romaner som både genom sin uppbyggnad och på grund av det här lästvånget inbjudit till så många överhoppningar av stora textfält.
Manzoni skrev romanen under lång tid och den kom ut i tre versioner mellan 1821 och 1840. Handlingen utspelar sig i Norditalien – nära Lago di Como, i Lecco, Milano, Monza och trakten kring Bergamo. Tiden är början av 1600-talet, långt ut i periferin finns trettioåriga kriget.
Grundhandlingen i romanen utgörs av det unga parets kamp för att få gifta sig, en kamp som sträcker sig över år, jag vet inte längre hur många. Det är denna tråd ur berättelsen som de som hoppat som vildast i texten behållit som den enda och det var den jag kände till ur romanen innan jag nu äntligen läste den.
Jag tänker nu inte ge mig in på att berätta romanens handling. Jag vill bara peka på lite av varje som jag la märke till under läsningen, särskilt sådant som inte hör till själva grundhandlingen. Man blir som läsare grundligt invigd i de politiska förhållandena i Milano och Lombardiet under det spanska herraväldet, med alla de övergrepp mot befolkningen som hängde samman med detta, och man blir klart medveten om betydelsen den gräns som gick mellan detta spanskdominerade område och Republiken Venedig dit exempelvis Bergamo hörde (genom sommarens resa i Bergamotrakten hade jag i och för sig detta i färskt minne) – och dit Renzo flydde för en tid. Ungefär hundra sidor av boken ägnas åt noggranna beskrivningar av en svår hungersnöd i Milano och trakten runt omkring, bland annat får vi vara med om våldsamma upplopp och attacker mot några av stadens stora ugnar eller bagerier, attacker som främst resulterade i att nöden försvårades ytterligare och som förde till avrättning av många av ledarna. Den tyngsta delen av romanen beskriver den stora pesten som utbröt i hungersnödens spår – Milanos befolkning minskas drastiskt, stadsdelar och randområden töms på liv, men innan vi kommer dit har vi varit med om allt en människa kan förvandlas till under extrema förhållanden från den mest osjälviska och uppoffrande helgonlika varelse till monster av grymhet, perversion och likgiltighet. Och sida vid sida med de fruktansvärda lidanden som pesten i sig skapar växer vidskepelsen som en alldeles egen sjukdomssvulst upp, den vidskepelse som vill förklara vad pesten är och varför den kommit. Stundtals ter sig den här vidskepelsesvulsten som något ännu hemskare än själva pesten.
En intressant sak i romanen är berättarens roll eller sätt att handskas med oss som läsare. Han släpper oss inte med blicken och han tilltalar oss gärna direkt och han ser när vi börjar frestas att hoppa över något stycke och tar oss då i nackskinnet och manar i uppmuntrande ton oss till uthållighet. Samtidigt är han också självkritisk och medger gärna att han till exempel för ett slag tappat tråden eller uppehållit sig för länge vid någon detalj. Och i slutkapitlet kommenterar han på ett lustigt men ändå ömsint sätt de båda huvudpersonerna. Han säger att folket i byn där i Bergamotrakten väntat sig att Lucia skulle vara ett under av skönhet efter allt som Renzo berättat om henne och de är väldigt nyfikna på henne, men när hon kommer ser de att hon ser ut som vilken annan bondtjej som helst. Märkligt nog ger just det här kärlekshistorien mellan Renzo och Lucia ytterligare en dimension – ett slags storhet.