Igår hittade jag ett fint inlägg om Ivar Arosenius hos Keri på Mondschnee och det fick mig att tänka på min barndoms första riktiga bok: ”Kattresan”. Kanske är det den mest spännande bok jag upplevt i hela mitt liv. ”Efter tvåårsåldern upplever man inget särskilt mer”, låter det här kanske som, tja, möjligen är det i alla fall så att de allra märkligaste sakerna händer först i livet.
Här ska ni få se några av bilderna från Lillans och kattens resa (några av er känner säkert igen dem):
Men den på ett hemskt sätt bästa bilden visar jag inte, för en sida med en sådan bild kan inte få ligga uppslagen hela tiden. Den måste avnjutas med försiktighet. Någon gång ibland och väldigt snabbt.