När Londi och jag gick ut på vår förmiddagsrunda visste vi inte att det var älgjakt här i ”vår” skog just den här dagen. Och det var först på hemvägen vi såg skylten:
Vi gick längs en av våra vanliga stigar, solen sken in mellan trädstammarna och det kändes som en bra dag. Lätt och ljus.
Inne bland träden nära den lilla skogsvägen satt en grönklädd man och plockade med något, ett gevär såg det ut att vara. ”Är det jakt här idag”, frågade jag. ”Ja, det är älgjakt. Igår tog vi en ko och en kalv, men tyvärr fick vi inte skjuta kalven.” Han pekade åt det håll där det skulle vara säkrast för oss att gå och jag tackade. Vi gick. ”Men tyvärr fick vi inte skjuta kalven”, malde det i huvudet på mig. Ja, jag vet allt det där – att det finns för många älgar och att det måste finnas älgjakt för att älgarna annars blir ännu fler. Och dessutom medger jag att jag är rädd för älgar och att jag tycker att jag träffar dem alldeles för ofta här i skogen, men ändå…
Vi går längs åkerkanten och Londi vädrar och lyssnar. Vi är nog inte ensamma.
Det prasslar till, men det är bara en fågel som flaxar upp – en duva av något slag.
Vi kommer fram till det lilla jakttornet strax bakom den plats där en gång Norskens lagård stod. Det är tätt med färska älgspår, men i tornet finns ingen jägare.
Och uppe på åsen ligger älghornet på sin vanliga plats bland enbuskarna. Ingen saknar det. Vi släntrar ner mot skogen igen och där högt uppe i den stora granen sitter någon:
