Och svaret skulle alltså vara ett ”paradigmskifte”?

Det du skissar på ovan?

Ska vi tro att det kommer av sig självt, eller vad ska till för att det ska bli av? Katastrofer? Ett mer och mer hårt och brutalt samhälle, och var går i såna fall gränsen? Är vi inte, egentligen, redan där?

Vad gäller fotona på Cecilia så får man väl säga att hon spelar med. Hon, liksom franska politiker är en del av mediakulturen.
Det skulle antagligen vara en katastrof för henne och Sarko, om tidningar och tevekanaler började porta henne.

Hälsningar från ett annat glashus,

Jag tror att det är ordet ”censur” som får mig att reagera. När jag tänker efter skulle man kunna ersätta begreppet ”självcensur” med ”omdöme.” Kanske är det det det gäller.

Hälsningar från glashuset.

Sedan kan vi naturligtvis ändå tycka och tänka och säga att vi tycker att det är platt och trist att så mycket av vad människor ”friyttrar” har sjunkit ihop eller hasat ner till pajkastning eller korståg för diverse ytligheter och likriktningstendenser.

Jag menar att de grundläggande problemen ligger här. Det behövs ett nytt paradigmskifte av det slag som man ser kanske en eller två gånger per århundrade.

Naturligtvis skall man använda yttrandefriheten med förnuft. Men man måste acceptera att många inte gör det (och det skriver ju du, Bodil, också uttryckligen.) Men vill man minimera de mörka sidorna måste man börja med de mycket mera grundläggande problemen. Självcensur är inte svaret och jag glömmer aldrig den chock jag fick när jag lästeGöran Rosenbergs artikel under Muhammedkrisen där han bl.a. menar att ”Yttrandefriheten förutsätter …en kontinuerlig ’avstämning’ mellan medborgarna i ett samhälle om hur yttrandefriheten kan användas och hur det som yttras i offentligheten kan uppfattas och förstås ” m.a.o. man får inte säga något som kan ”kränka” någon.

För tydlighets skull: det är helt klart att vi delar uppfattning om yttrandefriheten men kanske vill betona något olika saker när det gäller att komma till rätta med avarterna.

Men det här var ju en detalj egentligen i ditt inledande inlägg som jag tycker var en bra och intressant ehuru något oroväckande beskrivning av fundamentalismens utbredning i vitt skilda läger. ”Religiös ateism” är en fin term – kampanjen mot
hotellbiblarna tycker jag är ett utmärkt exempel på detta. (Jag får väl erkänna att jag själv delvis hänfaller åt sådan när det gäller ”alternativ medicin” ”parapsykologi” och dylikt där jag finner det omöjligt att låtas bli att kasta pajer. Men något roligt skall man väl få ha.)

Något som var kollektiv och solidaritet har brustit, men också de förtryckande mekanismerna i kollektivet. Jantelagen överskrids gång på gång och det applåderas snarare än skakas det på huvudet åt.

Indiviualism i kombination med masskultur och masskonsumtion.
Värdenivellering.
Kanske är det den mest slående saken bland förklaringarna, ingenting (utom egentligen pengar och framgång) är mer värt än något annat.

Som Bodil var inne på, yttrande- och tryckfrihet uppstod ju, om jag minns rätt, då de var nödvändiga för samhällets utveckling – också.
Nu tänker jag inte nödvändigtvis komma fram till att man borde ändra på de här grunderna, de är och förblir grunder för ett demokratiskt styrelsesätt, och vi kommer väl fortfarande inte på något bättre – trots allt?

Mitt gamla tjatexempel om Frankrike drar jag igen. Här skyddas individens namn och bild (foto) av lagen. Det innebär en mycket beskedlig skvallerpress jämfört med många andra.
Om jag minns rätt var Gustav III snäppet tidigare med ändringar i konstitutionen än det som blev resultatet av den franska revolutionen.
Men också här är tryckfrihet och åsiktsfrihet GRUNDER.
Ändå är det inte en katt som menar att lagen, som faktiskt skyddar individen mer än tryckfriheten i frågor där det kan bli tvist, skulle vara ett uttryck för censur.
Förespråkar man samma sak i Sverige, ja, då jamar alla: Jamen det går väl inte?
Gör det inte?

Nu finns det ju inget foto av Muhammed, men hade det gjort det så hade hans ovilja att låta publicera det respekterats. (Om han nu hade uttryckt en sån.)

Det finns ju f ö en massa människor som menar att bilder är heliga. Ortodoxa kristna, utövare av ”primitiva” religioner, kanske ligger det i människans natur att lägga in magik i bilder.

Kanske ÄR faktiskt bilder magiska? Jag menar, vad vet vi, egentligen?
Jaha, nu spårade det möjligen ur.

Ni får ta det för vad det är.

Jag är fortfarande inte 100% övertygad om just yttrande- och tryckfrihet.
Men så är jag också en religiös människa.
Däremot.

Nu kan jag inte låta bli att ställa den fråga du med dina ord här ovan lagt i munnen på mig? Vad tror du, Bengt, är orsaken till att det blivit så här?

Hydo compo? Hur kommer det sig alltså att jag tycker att medmänniska X är en löjlig idiot och att jag måste tala om det för alla som vill höra? Hur kommer det sig att mitt dyrkande av Den Stora Pumpan ger mig rätt att bomba ihjäl dom som hellre tror på Spagettimonstret? Varför köper ni min tidning när jag skriver om Viktorias kärleksliv men inte när jag diskuterar subsidiaritetsprincipen? Det är de avgörande frågorna. Inte i vilken grad jag skall hålla tyst.