Om man står på den höga udden strax ovanför den plats, där rester av murarna från det medeltida fästet Dalaborg ännu sträcker ut sig, kan man se stenhjärtat ett stycke ut i Vänerhavets vatten:
En ensam roddare kommer förbi där ibland – han ror ganska snabbt och om vinden ligger på åt rätt håll bärs ljudet av årtagen långt långt.
Just vid hjärtat stannar han till varje gång för några ögonblick och låter årorna vila i luften. Han lyssnar –
till vågorna som slår stenhjärtats slag.