Gilgamesheposet

Questa è la storia di Gilgamesh, il re per due terzi di stirpe divina e per un terzo uomo, a cui fu destinata la sovranità sugli uomini ma non il dono di vincere la morte.

Det här är historien om Gilgamesh, konung till två tredjedelar av gudomlig härkomst och till en tredjedel människa; han blev given herrevälde över människorna men inte gåvan att övervinna döden.

De här orden kan man läsa i Paola Capriolos nydiktning av Gilgamesheposet. Hon har kallat sin bok ”Qualcosa nelle notte” – ”Någonting i natten” och texten balanserar på ett lyckligt sätt det ålderdomliga mot det stilistiskt moderna och skapar genom det en tidlöshet.

Capriolo

Capriolos bok består av tre delar som var och en är uppdelad i en mängd korta kapitel. I några av kapitlen talar Gilgamesh direkt till läsaren i jag-form och flera av de här monologkapitlen börjar med de suggestiva orden ”Qualcosa nella notte”, ord som förmedlar ett intryck av att här talar de yttersta tingen direkt till oss genom Gilgameshs mun.

För några år sedan köpte jag mig en nytolkning – alltså inte en vidarediktning av Capriolos slag – av Gilgamesheposet på svenska.

Gilgamesheposet

Boken är uppbyggd så att varje kapitel, som förresten i enlighet med originalets form kallas tavla, inleds med en avbildning av texten i kilskrift (Gilgamesheposet anses ha tillkommit ungefär 2000 år före vår tidräknings början). Sedan följer texten som är försedd med en omfattande notapparat. Så här ser början av den första tavlan ut.

tavla

Eposet, en av de äldsta bevarade skönlitterära texterna i världen, handlar om Gilgamesh, kung i den sumeriska staden Uruk. Den andra huvudpersonen är Enkidu, den vilde mannen som vuxit upp bland gaseller och vildåsnor. Genom en kärleksnatt med glädjeflickan Shamhat förvandlas Enkidu från vilde till människa. Gilgamesh och Enkidu möts. Först är de rivaler och en tvekamp mellan dem äger rum, en tvekamp som båda vinner genom att de sluter fred mitt i kampen. De blir vänner och bröder. Efter en tid ger sig de båda av mot Cederskogen för att bekämpa monstret Humbaba. Under färden drömmer Gilgamesh upprepade gånger om att företaget ska misslyckas, men Enkidu ger varje gång drömmen en ljus tolkning. Till slut lyckas de med solguden Shamash’ hjälp att besegra monstret.

När de återvänder till Uruk får kärleksgudinnan Ishtar (som av Capriolo kallas Inanna) syn på Gilgamesh och förälskar sig i honom, men Gilgamesh avvisar henne. Då bad Ishtar sin far Anu om att få Himmelstjuren för att med hjälp av den straffa Gilgamesh. Fadern vill först inte men ger så småningom med sig. Ishtar släpper lös Himmelstjuren och han förstör då stora delar av Uruk, men till sist lyckas Gilgamesh och Enkidu att tillsammans besegra honom.

Sedan är det Enkidu som drömmer och han drömmer om att gudarna vill straffa honom och Gilgamesh för att de dödat Humbaba och Himmelstjuren. De bestämmer sig för att låta straffet träffa bara den ene av dem och de kommer fram till att det är Enkidu som ska dö. Efter drömmen blir Enkidu svårt sjuk och dör. Gilgamesh är utom sig av sorg och beger sig ut i ödemarken klädd i lejonskinn. Han tänker på Enkidu, sin egen förestående död och på livets mening. Han vandrar längre och längre bort och bestämmer sig för att uppsöka Utnapishtim (som hos Capriolo kallas ”Il Lontano” – ”den Avlägsne”) som räddat sig undan den stora översvämningen och fått evigt liv. Med färjkarlen Urshanabis hjälp korsar han slutligen den stora floden och så småningom far han över dödens hav och kommer fram till Utnapishtim. Gilgamesh klagar över sin sorg över Enkidus död och sin oro inför den egna döden, men Utnapishtim säger till honom att döden är oundviklig för alla, också för Gilgamesh trots att han är gudomlig till två tredjedelar.

Gilgamesh stannar hos Utnapishtim och efter ett tag säger Utnapishtim till honom att om han kan hålla sig vaken i sex dagar och sju nätter så ska han få evigt liv. Gilgamesh misslyckas och somnar efter mycket kort tid. Som en avskedsgåva får han en magisk dräkt som för alltid är skinande ny och iförd den anträder han återfärden till Uruk. Han får ytterligare en gåva inför avfärden: Utnapishtim avslöjar för honom att på botten av det hav han kommer att korsa finns Livets växt och om Gilgamesh drar upp den och tar den med sig kan han få evigt liv.

Gilgamesh ger sig av, finner Livets växt, drar upp den och fortsätter sedan resan. Någonstans längs vägen tar han sedan ett bad i en liten sjö. När han kommer upp ur vattnet ser han att en orm just håller på att sluka Livets växt. Ormen ringlar iväg utan att Gilgamesh kan fånga den. Slutligen kommer Gilgamesh tillbaka till Uruk.

Detta är historien som finns på de elva första tavlorna och händelseförloppet där verkar bilda något helt och avslutat. Det finns emellertid också en tolfte tavla som ger historien ett slags fortsättning. Här dyker Enkidu upp levande igen och Enkidu berättar för Gilgamesh om dödsriket.

I Paola Capriolos bok finns det som berättas på den tolfte tavlan inte med. Hon har låtit sin text stanna i den hela och avrundade berättelsen.

Som avslutning går jag tillbaka till en detalj som fascinerar mig: Tidrymden ”sex dagar och sju nätter” verkar ha en speciell magisk betydelse i den här texten. Det var så länge som Gilgamesh skulle hålla sig vaken för att få evigt liv och det var så länge han begrät Enkidu innan han begravde honom:

Sex dagar och sju nätter begrät jag honom,
jag tillät inte honom begravas
förrän en mask kröp ut från hans näsa.

10 tankar om “Gilgamesheposet

  1. Paola Capriolo har väl velat göra en hel och sammanhängade historia – så tror jag i alla fall – och den tolfte tavlans innehåll är väldigt krångligt och brokigt, den innehåller mer än det jag berättade här ovanför (jag ville inte bli för långrandig i mitt berättande) och det är möjligt (här gissar jag igen) att den inte hör så nära ihop med de elva andra, kanske är den en bit av en annan version av historien. Den här tavelserien är ju bara en av en mängd uppteckningar av historien. Så här börjar i alla fall den tolfte tavlans text:

    *Om jag ändå hade lämnat min pukku och mekku
    i snickarens hus idag!
    Snickarens hustru är ju som en mor för mig!
    Om jag ändå hade lämnat dem!
    Snickarens hustru är ju som en syster för mig!
    Om jag ändå hade lämnat dem!
    Idag föll min pukku ner i Underjorden!
    Idag föll min mekku ner i Underjorden!*

    Vad ”pukku” och ”mekku” är för några saker har forskningen så vitt jag förstår inte löst ännu, så Gilgameshs klagan över den här förlusten är lite svårtolkad och kanske inte så lätt att integrera i den berättelse som i tavla elva avslutas med Gilgameshs återkomst till Uruk.

  2. Får mig att associera till Apokryferna och det så kallade Thomasevangeliet inom kristendomen.

  3. Jo, att de ligger utanför den så kallade kanon. Och Kanaans land? Nej, nu spårade jag visst ur.

  4. När jag ser närmare på det finska namnet, du förstår säkert vilket det är jag menar, kommer jag dessutom att tänka på att taina betyder mysterium på rumänska.

  5. På tal om (vad ska vi nu hitta på?) — tja, den så kallade bokfloden i allmänhet, det är ju snart Bok- och biblioteksmässa i Göteborg, ehrm, så kanske du inte har sett att jag just kommenterade så här på bloggen den så kallade Loser:

    Vet ni vad? När jag gick i skolan fick alla elever var sitt exemplar av Myrdals ”Tolv på det trettonde”, eller vad den hette. Bra affär för ifrågavarande förlag, skulle jag tro. Ska kolla om jag har kvar den — . Ja det hade jag tydligen. Förlaget är Norstedts. Hans Larsson, koncernchef, har skrivit något som introduktion. Det verkar som om koncernen ifråga är Esselte, som därvid belönade Myrdal med ett pris för tillkomsten av god litteratur. Tryckt i Uppsala 1990. Så det måste ha varit gymnasiet, alltså.

  6. Laura,

    jag gör ett försök att anknyta till något av det du säger här (nej, jag hade inte sett din kommentar i bloggen du nämner) och samtidigt till texten ovan – det blir kanske inte någon perfekt koppling, men i alla fall:

    Ordet ”bokfloden” i din kommentar för mig tillbaka upp i mitt inlägg om Gilgamesheposet. Så här:

    ”Han vandrar längre och längre bort och bestämmer sig för att uppsöka Utnapishtim (som hos Capriolo kallas ‘Il Lontano’ – ‘den Avlägsne’) som räddat sig undan den stora översvämningen och fått evigt liv.”

    Den här stora översvämningen är ju ett bekant motiv i många gamla myter – Syndafloden i Bibeln till exempel. Så jag tänkte syndafloden, bokfloden…

  7. Härligt, Bodil! Utmärkt! VeGe. Ehm. Berget Ararat. Armenien. Armlängds avstånd. Millimeter. Millimeterrättvisa. Patos. Matos. Stekpanna. Jamie Oliver. Kantarell. Strävsopp. Sopprötter. Sophämtning.

    Ja, jag har sovit gott.

Kommentera