Sedan en tid förbereder jag ett anförande jag ska hålla vid en litteraturkongress i Göteborg i mitten av september (i mitt förra inlägg finns en not om vad det ska innehålla). Efter en inläsningsperiod har jag gått över till något man skulle kunna kalla ”steg två”. Jag vet ju att min hjärna tänker friare och bättre när jag är i rörelse än när jag sitter vid ett bord, så jag håller nu olika varianter av mitt föredrag under mina hundvandringar i skogen.
En liten bandspelare följer med som minne och uppsamlare och när jag kommer hem lyssnar jag av det jag sagt och antecknar det som jag tror är användbart.
Ibland när jag går där i skogen och pratar italienska i min bandspelare tänker jag att jag nog kan verka lite konstig för någon som eventuellt dyker upp bakom mig på stigen eller som jag plötsligt stöter samman med i någon krök. Och vad Londi tänker om det hela vet jag inte.
Det händer att hon vänder sig om och tittar på mig lite undrande – eller är det kanske bara vänskapligt. Och jag pratar ju med henne också, det gör jag.
En lustig bieffekt av det här tillvägagångssättet är att jag, när jag sedan lyssnar på inspelningen hemma, ser vägen jag gått framför mig i hela dess sträckning. Allt eftersom orden väller fram förflyttar jag mig för mitt inre öga genom skogen, varje mening är fästad vid ett bestämt träd eller vid en bestämd vy över markerna.
