Jag tycker om att återvända och det är väl inget särskilt med det, många gör det. Man får bara akta sig för att samla på sig för många sådana här återvändningsplatser, fast hur gör man det? Den här sommaren återvände vi efter två år till La Curbastra, en persikoodlande ”agriturismo” vid floden Lamone alldeles i den yttersta utkanten av Faenza. Inte långt härifrån går förresten den inre gränsen i regionen Emilia-Romagna, det vill säga gränsen mellan Emilia och Romagna. Här är vi i Romagna och det är ”något helt annat än det där industriella och högfärdiga Emilia”. Imola som är beläget ungefär en mil ifrån Faenza ligger ”långt bort”, medan Ravenna ligger ”här” fastän det är många fler kilometer dit.
En morgon går vi längs Lamone igen som för två år sedan, men något har förändrats. Vassen och ogräset och björnbärsbuskarna har vuxit till en nästan ogenomtränglig taggig och vass grönskemassa:
Och Londi kommer inte längre ner till vattnet:
Bara åt det ena hållet från La Curbastra räknat, det där de flesta ”pensionärsodlingarna” finns, har man hållit landskapet öppet. Här går man på en skön sandväg förbi fikonträd och rosmarinhäckar:
Ja, fikon:
Och vad eller vem är det här? Nespolo – jag slår upp ordet för att hitta den svenska motsvarigheten: ”Mispel” står det.
Jag tänker på den suggestiva lilla platsangivelsen ”la casa del nespolo” i romanen ”I Malavoglia” av Giovanni Verga.
Det finns också sånger om nespole.
• • •
Tillägg: För säkerhets skull kollade jag på en sida om Emilia-Romagna om det här med Imola och gränsen verkligen stämmer och det visade sig att det inte gör det. Imola ligger i den yttersta västern av Romagna och är del av provincia di Bologna, vars övriga delar hör till Emilia. Jag hade alltså fel rent formellt, men ändå är det tydligt att man i Faenza inte riktigt vill räkna Imola till Romagna.