Klondike efter guldruschen

Här uppe i Valle Brembana finns allt eller i alla fall nästan allt. I de brembanska bergen finns följaktligen också ett slags övergivet Klondike eller är det den där byn i Appalacherna i filmen ”Den sista färden”?

vy

Husen står kvar – hur länge har de stått tomma? – och man kan gå in i barer där det fortfarande finns åtminstone några flaskor på diskarna. På väggarna ser man spännande bilder. Och många av fönstren har trots förfallet sina rutor kvar. En del av dörrarna är låsta, andra står på glänt eller slår för vinden.

byggnader

Och precis som i byn i ”Den sista färden” finns det fortfarande några invånare kvar. De ser lite annorlunda ut än de som en gång byggde det som finns här, men man ser tydigt att det nu är de som har tagit över.

får

Ingen linbanekabin far längre upp och ner och vajrarna är också borta, men de vita ulliga varelserna blickar med självklarhet ut över dalen från sin höga balkong.

får på balkong

Och skulle någon människa få för sig att närma sig för att ändå våga en resa, så möts han eller hon av en grupp ulliga vakter som reglementsenligt stämplar biljetter och lyfter bommen.

fårkoll

6 kommentarer till “Klondike efter guldruschen”

  1. Agnes: du är höjdrädd alltså?

    Bodil: jag är hemma nu, allt gick bra. Du-vet-vilka hälsar. Såg en regnbåge på vägen till Trollhättan, och en massa älvdans på ängarna. Inga får, men väl kor.

  2. Bilderna skrämmer mig inte, men får mig att tänka på förgängelse och hur snabbt naturen återtar det som människan skapt.

    I går råkade jag hamna på en blogg kallad Rostsverige och gjorde där
    ett besök i småländska Virserum och något ställe till. Texterna är kanske inte så talande, men en hel del av bilderna är det.

  3. Nej, det skrämmer nog inte mig heller – jag är nog snarare lite svag för den här sortens förfall och även en del andra typer av förvittring eller degeneration. Dessutom tycker jag att får är intressanta.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *