Vi lånar kartan över den nedre delen av Valle Brembana en gång till och återvänder till Cornello dei Tasso och går i svalkan under valven där igen:
Vi följer vägen i riktning mot San Giovanni Bianco. En halvtimme vandrar vi sedan där i lövskogen och korsar några gånger en liten flod; vi går tills vi når byn Oneta:
I Oneta finns, tro det eller ej, Harlekins, Arlecchinos hus. Den här dagen kommer man inte in där, men det här är trappan upp. Ja, det är sant. I huvudet på mig surrar Francesco de Gregoris röst när han sjunger:
Arlecchino è già sul filo,
la gente vuol vedere cosa fa.
E il filo corre sopra la città,
e tutto il mondo è tutto qua.
Ja, Arlecchino finns för alltid i det italienska kollektiva undermedvetna.
Jag trycker ansiktet mot det lilla fönstret som finns i dörren (som inte riktigt syns i bilden), men jag ser ingenting annat än ett färgskimmer. Nej, han är inte hemma, inte idag:
Tänk att Commedia dell’Arte-världen har en livspunkt här uppe i den här brembanska bergsbyn! Om någon av gestalterna kan sägas var själva hjärtat i den här världen så är det faktiskt just Arlecchino.
Tristano Martinelli (1556-1630), uno dei più celebri arlecchini classici
Commedia dell’Arte – det vet ni säkert – är en teaterform som uppstod i Italien under 14- och 1500-talen. Grundidén ser ut så här: en serie grundmotiv spelas av ett knippe fasta figurer, till exempel Arlecchino, Pulcinella och Colombina. Denna bas utgör ett slags arena eller studsmatta från vilken de olika skådespelarna som finns inne i figurerna tar sina improvisationsskutt och skapar den här egenartade fantasivärlden.
Arlecchino-figuren hör de till de mest folkkära. Han är en av tjänargestalterna och från början var han tänkt att vara lite småkorkad, men figuren blir med tiden mera komplex till sin karaktär: godtrogen men ändå misstänksam, slöfock men ändå hela tiden nästan hyperaktivt upptagen med något, en blandning mellan klumpighet och vighet och alltid full av charm. Hans roll i skådespelet hör inte till dem som är lätta att definiera – snarare än att delta i handlingen har han till uppgift att ge hela skådespelet dess rytm. Bäraren av den här rollen måste vara oerhört vig och snabb, han måste kunna dansa som en gud och ta akrobatiska språng från balkonger eller med brio rulla nerför trappor samtidigt som hans mimik (innanför halvmasken) måste vara ett ändlöst gummiflöde.
Marcello Moretti (1910-1961)
Jag väntade med spänning på vad du skulle hitta på idag. Och det var det värt!
Tack, Laura,
ja, Arlecchino hade jag gömt på lite för jag behövde tänka och läsa en del innan jag vågade mig på att presentera honom här.
Signora – (lyfter på hatten och bugar) – friskt vågat och så vidare.
Dambloggen har härmed lyfts till oanade höjder.
Mes sincères très sinceros salutaciones.
Skriver mer snart, men jag har tvättid just nu och så håller tvättmedlet på att ta slut så jag måste ner och handla.
Jag får väl göra en Harlekinpiruett till svar på bugningen.
Ett litet tillägg: de två understa bilderna och en del av utgångspunkterna till texten har jag hämtat ur ”La Commedia dell’Arte” av Giacomo Oreglia, en radiokurs i italienska från 1961. Tänk vilka språkkurser man skulle kunna skapa i stället för det tjatiga tugget i dagens läroböcker!
Döm om min förvåning då yngste sonen började läsa franska i skolan och som en av de första meningarna fick lära sig »Je suis standardist«. Vad var väl en växeltelefonist mot min egna första fransklektions »Un bon vin blanc«. Skolans undervisning hade förflackats rejält.
Undrar just om italienska skolbarn av i dag får sig Commedia dell’Arte till livs.
Ja, det ser väl ut som om vi håller på att bli ”standardister” allihop. Fast samtidigt som det är så här tråkigt, så är man på ett ängsligt sätt hela tiden noga med att allt ska vara ”roligt” det vill säga ansträngningslöst. Man vågar inte löpa linan ut och ta risken att få roligt på riktigt med ett djärvt och laddat Harlekinsprång till exempel.
Det här är ett fascinerande ämne – jag önskar att vi kunde fördjupa oss ordentligt i det. Commedia dell’Arte och dess figurer är genuint europeiska arketyper (även om någon säkert kan visa att de härstammar från Persien eller Kina). Kanske inte i Skandinavien. Men i de flesta andra länder finns avläggare. Jag tänker på ”Punch and Judy” i England, ”Jan Klasen och Katrijn” i Holland och många många andra. Nån klok person har säkert skrivit om det här. I Österrike finns fortfarande Kasperteater med dockor som drar stor barnpublik även i dataspelens tid – Kasper är väl någon avläggare av Pierrot också kan jag tänka mig.
Och tänk så många litterära och musikaliska verk för att inte tala om målningar (Picasso!) som inspirerats av dessa figurer.
Au clair de la lune
Mon ami Pierrot
prête-moi ta plume
pour écrire un mot
Kanske är Europa egentligen ett Commedia dell’Arte-sällskap. Och om det är kring de här mytiska figurerna som vå europeiskhet kretsar, så verkar det ju naturligare att Turkiet är med (i EU) än till exempel Sverige och Norge. Nu blir jag kanske nerknuffad från balkongen av någon, men jag är ju som sagt bra på att falla från höga höjder. Och det snyggt.