Lösa funderingar kring bildkonsten

Låt mig denna söndagmorgon orda en stund om några för mig intressanta iakttagelser som för många möjligen är självklarheter:

Det är nog nästan alltid så att konstnärer i sina målningar återger just det ljus som finns i den värld som omger dem, att de alltså inte ”uppfinner” ett annat ljus än det de ser i sin verklighet; detta även om deras måleri skulle vara abstrakt eller i alla fall inte av en art som ligger nära någon typ av realism. Vid ett par tillfällen i livet har jag upplevt det här sambandet särskilt starkt:

En höstkväll på den tiden när jag bodde i Greifswald gick jag längs en väg genom ett litet skogsparti, en väg som för ut emot Wiek och havet. Solen höll just på att gå ner och trädstammarna färgades av det svagt rödaktiga ljuset. ”Det här ljuset, den här trädstammen har jag sett på en tavla av Caspar David Friedrich”, tänkte jag och kände en lätt svindel.

Jag har aldrig hittat just den målningen med trädstammen, men ljuset finns på många av Friedrichs målningar, just det ljuset.

En sommar för länge sedan besökte jag en Miró-utställning i Florens. Kort därefter åkte jag till norra Spanien och under en av dessa nordspanska dagar strövade jag omkring längs småvägar mellan åkrarna på landet inte långt från Tarragona. Jag såg ut över åkrarna och upp mot himlen. Och då plötsligt kände jag igen färgen på jorden och himmelsfärgens konstrast mot jordfärgen. Det var Joan Mirós färger.

Solnedgång över Pyrenéerna: Ljuset är nästan kväljande i sin tjocka orangehet. Var har jag sett det här förr, det här täta liksom luftlöst kvalmiga oranga? Plötsligt vet jag, det är hos Salvador Dalí.

Den här sommaren gick jag runt i Parma en morgon medan det ännu var nästan folktomt på gatorna. Jag gick till platsen framför domkyrkan och tog lite bilder på domen, på biskopspalatset mitt emot och på baptisteriet. ”Det här skarpa spelet mellan ljus och skugga, den här perfekta tomheten, de här valven är som på en tavla av Giorgio de Chirico", rann det genom huvudet på mig medan jag gick där. (Nu vet jag mycket väl att de Chirico inte alls är från Parma och att han bara levde delar av sitt liv i Italien – men det här ljuset måste han ha sett.)

battistero
Parma – battistero

palazzo
Parma – palazzo vescovile

PS Jag drar mig nu tillbaka från den världsvida väven för att avsluta ett översättningsprojekt, men mot slutet av veckan som kommer är jag här under pausträdet igen.

4 kommentarer till “Lösa funderingar kring bildkonsten”

  1. Oj, nur har jag nog gjort något fel med Markdown… Hm. Hoppas du förstår ändå vad jag menar och vad jag ville visa dig. 😉

  2. Keri,

    tack för van Goghs olivträd och för hans Rhone-natt!

    PS Jag flyttade hakparentenserna och de vanliga parenteserna i länkarna så att de ligger alldeles inpå varandra, inget mellanslag alltså. Jag känner mig lite löjlig när jag som är höjden av otekniskhet ger mig in på sådana här förklaringar…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *