Lösa funderingar kring bildkonsten
29/7 -2007
Låt mig denna söndagmorgon orda en stund om några för mig intressanta iakttagelser som för många möjligen är självklarheter:
Det är nog nästan alltid så att konstnärer i sina målningar återger just det ljus som finns i den värld som omger dem, att de alltså inte ”uppfinner” ett annat ljus än det de ser i sin verklighet; detta även om deras måleri skulle vara abstrakt eller i alla fall inte av en art som ligger nära någon typ av realism. Vid ett par tillfällen i livet har jag upplevt det här sambandet särskilt starkt:
•
En höstkväll på den tiden när jag bodde i Greifswald gick jag längs en väg genom ett litet skogsparti, en väg som för ut emot Wiek och havet. Solen höll just på att gå ner och trädstammarna färgades av det svagt rödaktiga ljuset. ”Det här ljuset, den här trädstammen har jag sett på en tavla av Caspar David Friedrich”, tänkte jag och kände en lätt svindel.
Jag har aldrig hittat just den målningen med trädstammen, men ljuset finns på många av Friedrichs målningar, just det ljuset.
•
En sommar för länge sedan besökte jag en Miró-utställning i Florens. Kort därefter åkte jag till norra Spanien och under en av dessa nordspanska dagar strövade jag omkring längs småvägar mellan åkrarna på landet inte långt från Tarragona. Jag såg ut över åkrarna och upp mot himlen. Och då plötsligt kände jag igen färgen på jorden och himmelsfärgens konstrast mot jordfärgen. Det var Joan Mirós färger.
•
Solnedgång över Pyrenéerna: Ljuset är nästan kväljande i sin tjocka orangehet. Var har jag sett det här förr, det här täta liksom luftlöst kvalmiga oranga? Plötsligt vet jag, det är hos Salvador Dalí.
•
Den här sommaren gick jag runt i Parma en morgon medan det ännu var nästan folktomt på gatorna. Jag gick till platsen framför domkyrkan och tog lite bilder på domen, på biskopspalatset mitt emot och på baptisteriet. ”Det här skarpa spelet mellan ljus och skugga, den här perfekta tomheten, de här valven är som på en tavla av Giorgio de Chirico”, rann det genom huvudet på mig medan jag gick där. (Nu vet jag mycket väl att de Chirico inte alls är från Parma och att han bara levde delar av sitt liv i Italien – men det här ljuset måste han ha sett.)
Parma – battistero
Parma – palazzo vescovile
PS Jag drar mig nu tillbaka från den världsvida väven för att avsluta ett översättningsprojekt, men mot slutet av veckan som kommer är jag här under pausträdet igen.
Lindormen i Brno
28/7 -2007
En het dag i mitten av juni lämnar vi lantlivet i Veverská Bítýška och åker in till stan, till Brno för att byta blickfång och intryckskällor.
Vi strövar omkring och hamnar så småningom vid det gamla rådhuset och där ser vi något märkligt. I portvalvet över gången in till innergården hänger ett stort djur, en krokodil, ser det ut som:
Jag får höra att det egentligen är en alligator och nu har jag läst den här hypotesen om bakgrunden:
Der Alligator soll ein von einem tapferen Ritter erlegter Drache gewesen sein, der einst in der Umgebung von Brünn sein Unwesen trieb. In Wahrheit stammt er aus dem Amazonas-Gebiet und war ein Geschenk des Erzherzogs Matthias, als dieser 1608 im habsburgischen Bruderzwist mit Kaiser Rudolf II. um die Gunst der mährischen Stände warb.
Alligatorn ska ha varit en drake som besegrats av en tapper riddare. Draken hade under en tid härjat i trakten av Brno. I verkligheten härstammar den från Amazonasområdet och var en gåva från ärkehertig Matthias, då denne 1608 under den habsburgska brodertvisten med kejsar Rudolf II försökte vinna de mähriska ständernas gunst.
Senare finner jag mer om sagan om draken. Jag hittar en text som heter ”Lindormen i Brno” – lindormar har vi ju ägnat oss åt förut här som kanske någon minns. Här är inledningen till sagan:
Der Lindwurm von Brünn
Im Torweg des Rathauses zu Brünn in Mähren hängt an Ketten ein ausgestopftes Krokodil, das an einen Lindwurm erinnern soll, der einst der Schrecken der Umgegend war.
Lindormen i Brno
I portvalvet till rådhuset i Brno i Mähren hänger i kedjor en uppstoppad krokodil, som ska erinra om en lindorm som en gång var traktens skräck.
Själva sagan finns här – på tyska. Jag återberättar den lite fritt på svenska:
Många hade givit sina liv i kampen mot draken. I Mähren levde en riddare som hette Obeslik. Han hade en gång i vredesmod dödat en vän och för detta blivit dömd till döden. Han bad då landets härskare att få kämpa mot lindormen i stället för att bli avrättad. Hans vädjan beviljades och dessutom fick han löftet att om han besegrade lindormen skulle han få tillbaka sin frihet.
Obeslik tog med sig ett vasst svärd och en kalvhud fylld med osläckt kalk och gav sig av till berget där lindormen levde. Då riddaren nådde fram till hålan stod lindormen redan där, stridsberedd. Obeslik kastade raskt kalvhuden mot odjuret och klättrade sedan upp i ett träd. Draken svalde girigt den fyllda kalvhuden och rusade sedan mot trädet där riddaren satt uppklättrad. Han rev upp jorden runt trädet för att få det att falla. Riddaren greps av skräck. Men plötsligt kände lindormen en brännande törst. Han slutade gräva och gav sig av för att söka efter vatten.
Och då hände det som Obeslik hade hoppats. Knappt hade draken druckit av vattnet så började kalken i hans mage att brusa och svälla tills han plötsligt sprack mitt itu. Riddaren var räddad. Lycklig gjorde han sitt intåg i huvudstaden bärande på lindormshuden. Härskaren höll sitt löfte. Han benådade riddaren och beskänkte honom rikligen.
PS Egentligen fick jag en helt annan association när jag såg krokodilen. I Fontanes ”Effi Briest” (som jag tillbringat flera år med) finns en scen med en hängande krokodil. Effi och Innstetten har just gift sig och Innstetten för in Effi i hennes nya hem i den illa staden Kessin vid Östersjön. I taket i hallen hänger en uppstoppad haj och – en krokodil.
San Pellegrino Terme
27/7 -2007
Vi skulle kunna låtsas att det var här vi steg av när vi kom till San Pellegrino – här på järnvägsstationen:
Den gamla järnvägsstationen har förvandlats till en pizzeria med det passande och ironiska namnet ”Ferrovia”. Spåren är uppbrutna så det finns ingen återvändo.
Kanske har ni druckit vattnet från San Pellegrino eller så känner ni igen stadens namn från texten på ett askfat eller så har ni någon gång druckit en ”bitter analcolico” eller ”Sanbitter”, en röd alkoholfri dryck som smakar ungefär som Campari. Fram till den här sommaren var San Pellegrino inget annat än ett namn för mig. Jag hade aldrig funderat på var platsen kunde var belägen någonstans eller hur den kunde se ut.
San Pellegrino ligger ett stycke upp i Valle Brembana på båda sidor om floden Brembo. Kring det förra sekelskiftet blev orten på grund av sitt utmärkta vatten (mineralvattnet började produceras här 1899) och sin hälsobringande luft en kurort som snart kom att bli en magnet för europeiska celebriteter och rikemän. San Pellegrino blev med sina arkader, brunnar och lyxhotell till ett slags italienskt Karlsbad. Fram till andra världskriget ungefär varade dess storhetstid. Sedan kom förfallet och därefter ersattes järnvägen av en bilväg som gick rakt igenom staden. Mycket av dryckestillverkningen flyttades till andra platser, till exempel Milano, bara mineralvattensproduktionen blev kvar.
Just nu befinner sig San Pellegrino i en ny brytningstid. Huvudvägen genom Valle Brembana går nu på broar utanför staden och en rik man från stora världen har dykt upp här och börjat göra investeringar. San Pellegrino ska på nytt bli en kur- eller åtminstone en turistort av rang. Än så länge har inte mycket hänt, men man ser byggnadsställningar kring några av de gamla hotellen, fast Grand Hotel kommer nog ingen att våga sig på. Det står där jättelikt, mäktigt och avflagnat rött som ett minnesmärke över en tid som inte längre är. Enligt uppgift har det 365 rum, ett för varje dag på året och många av de här rummen är säkert stora. På entréplanet pågår försäljning av antikviteter; trappan till de övre etagen är avspärrad.
Man behöver inte ha vistats i San Pellegrino i många timmar förrän man upptäcker att där finns ett slags platsens ande – en förkroppsligad ande – signor Bigio, som äger ett hotell och en restaurang med samma namn. Han är väl i 80-årsåldern, lång, ståtlig, vithårig, välklädd på ett avslappnat sätt, som om kläderna vore en del av honom själv. Ibland tar han, liksom på skämt, upp beställningar bland borden i uteserveringen med blick över floden och Grand Hotel. Liksom på skämt, men ändå helt och hållet på riktigt. Han går där som en välsituerad elegant herre från en sommar i San Pellegrino i början av 1900-talet. Det går inte att ta miste på honom.
Jag tror att San Pellegrino är som allra bäst nu innan den store investeraren från Milano vänder upp och ner på alltsammans inklusive Bigio – som bäst för mig i alla fall. Jag tycker om det här lite avflagnade och lätt bedagade, det här som ger mig känslan av att sakta glida baklänges i tiden…
Grand Hotel
floden Brembos vattenmassor rusar genom staden
en skymt av casinot som snart ska vara i bruk igen
en av broarna över Brembo i kvällningen
Ett universalverb
26/7 -2007
I Brno i Tjeckien eller närmare bestämt i Moravien känner jag en mycket gammal dam som talar en för mig intressant tyska. Erika är av judisk härkomst och hon är helt och hållet tvåspråkig: tyska och tjeckiska är hennes språk. En sak jag har lagt märke i hennes tyska är den höga frekvensen av verbet ”geben” – kanske är detta typiskt för österrikisk tyska eller för tyska i de gamla Sudetområdena eller för den tyska som talas av tjeckiska judar, jag vet inte. ”Geben” täcker i och för sig i vilken tyska som helst mer än det svenska ”ge”, det är sant. I alla fall verkar ”geben” i Erikas ordförråd vara något som närmar sig ett slags universalverb eller ett ”tomverb” där man kan stoppa in nästan vilken betydelse man vill. Till exempel kan man säga så här: ”Ich gebe die Milch in den Kühlschrank” (Jag ger/ställer mjölken i kylskåpet.) Möjligen låter det normalt också för en österrikare – gör det det? Nå, att ”geben” i den här språkvarianten förutom ”ge” betyder bland annat ”lägga”, ”sätta” och ”ställa” visste jag redan. Den här sommaren fick jag emellertid uppleva en drastiskt utvidgning av detta redan vida verb. Erika pekade ut över den lilla förtorkade trädgården som hon har runt sin ”Hütte” i byn Veverská Bítýška utanför Brno – det hade inte regnat på två månader – och sa: ”Ich habe die Apfelbäume weggegeben”. Vad betyder det? Ja, inte som man först kanske kunde ha trott (om man nu kunde det): ”Jag har givit bort äppelträden.” Nej, det betyder: ”Jag har huggit ner äppelträden” eller snarare ”Jag har låtit hugga ner äppelträden”. I kombination med förstavelsen ”weg-” kan ”geben” betyda till exempel ”ta bort”, ”flytta på”, ”hugga ner”, ”klippa av”.
Att vandra: Prati Parini – Canto Alto – Monte di Nese
25/7 -2007
Att vandra för mig är ett sätt att låta själen bli kropp och kroppen bli själ. Tanken bärs av kroppens rörelser, blicken vilar i landskapet.
Här ser ni stigen – det är lätt att vilja gå den med ängens gräs kring fötterna.
Den här dagen går vi från Prati Parini till Canto Alto (det högsta berget här, som inte är mer än drygt 1000 meter högt) och sedan vidare till Monte di Nese. Med vägen tillbaka blir det en dagstur.
Det är inte särskilt många som vandrar här – inte om man jämför med till exempel Riesengebirge – man möter högst ett tiotal vandrare under en hel dag. Stigarna är lite lömskt markerade, ibland väldigt tydligt med utförliga skyltar, ibland knappast alls. En av de vackraste vägarna vi gick var en vilsegång.
Eftersom bergen här är låga, så kan det bli väldigt hett, så det här skugghålet, som vi ser framför oss, är en liten oas, en plats för rast.
Ur ängarnas gröna lyser blommor i alla färger – se här vilka glödande liljor:
(En annan gång vill jag bjuda på vildcyklamen.)
Bergskammarna vi följer är inte höga, men runt omkring oss, särskilt i nordlig riktning, ser vi de riktiga Alperna med snöiga toppar.
Monte di Nese är både ett litet berg och en by. Vi går in i byns enda bar och får oss några panini med ”allt vad vi vill” och en flaska vin. Jag kan inte låta bli att fotografera den underbart kitschiga tacka-med-lamm-bilden innanför bardisken:
Och här lite närmare:
Fram på eftermiddagen någon gång bär det av tillbaka längs stigarna – en flagga vajar någonstans mitt i det gröna.
Prati Parini igen – husets roccolo-silhuett avtecknar sig skarpt emot himlen.
Slavarnas ättlingar
24/7 -2007
Ibland stöter man på något så märkligt som en sagoberättare eller en berättare av sanna sagor. På den lilla gården Prati Parini (i Valle Brembana) satt jag ofta och pratade med farfadern, Lorenzo Fustinoni (jag tror i alla att han heter Lorenzo i förnamn, en av hans fem söner heter – också – Lorenzo), ja, egentligen lyssnade jag mest. Han berättade om huset och dess historia, om hur han byggt linbanan, om sin tid som skogsarbetare i Schweiz i ungdomen. En dag sa han till mig: ”Du borde åka upp till Dossena – det är en gammal by längre upp i dalen här. Folk är väldigt vänliga och gästfria där, i alla fall om du förstår att ta dem på rätt sätt. Och du ska se att många av dem ser lite annorlunda ut än vi andra här. De har alldeles svart hår och de är små och bruna, med runda ansikten med mjuka drag, här i bergen har vi annars ganska hårda ansikten, lite fyrkantiga. För länge sedan, under medeltiden eller var det kanske senare, kom det hit engelsmän som var ute efter metaller i bergen här. De startade en gruvindustri ovanför Dossena och bröt zink och en annan väldigt fin metall som jag inte kommer på nu. Gruvarbetarna var indiska slavar. Folket i Dossena härstammar ifrån de här slavarna, det är därför de har så svart hår.”
Jag blev – lite uppskakat – nyfiken och en dag åkte vi upp till Dossena, men det råkade vara en dag med hällregn – ungefär en sådan dag som vi hade igår här i Vänersborg – och vi såg inte många människor på Dossenas gator och ingen enda av de få vi mötte, såg det minsta indisk ut.
Jag försöker hitta något om slavhistorien i en guidebok om Valle Brembana som tar upp Dossena och jag har också sett mig om på nätet, men den här märkliga historien finns ingenstans. I stället läser jag att Dossena är den äldsta byn i hela dalen och att det redan under etruskisk tid – alltså före vår tideräknings början – bröts metaller här.
Prati Parini – huset
23/7 -2007
Norr om Bergamo i den sydliga änden av Valle Brembana ligger byn Sedrina. Den högst belägna delen av Sedrina heter Cler och det är egentligen en egen liten by. Från Cler upp till gården Prati Parini går man till fots längs en behagligt skuggig stig. Vandringen uppåt tar ungefär 45 minuter – fast det står att den ska ta 30 minuter – och man går under kastanjeträd (äkta kastanj) och järnek med lysande röda bär.
Prati Parini är en kofarm och man gör bland annat en mycket goda ost. Gården är en så kallad ”agriturismo”, vilket innebär att man kan äta och övernatta här. Fyra rum finns det och ett slags sovloft under taket.
Bagaget – om man har något – förs upp med hjälp av ”la teleferica”, ett slags, i det här fallet hemgjord, linbana. Själva ”gondolen” ser ut ungefär som en sängbotten:
Historien om husets ursprung är märklig och dubbel – möjligen är det så att det handlar om två på varandra följande epoker. Det är å ena sidan en gammal ”roccolo”, ett fågelfängartorn. Sådana finns det gott om i de här trakterna och man fångade alltså småfåglar med nät som doldes av lövverket i sinnrikt odlade häckar och pergolor. (Sedan 1968 är den här typen av fågeljakt förbjuden i Italien.)
Å andra sidan – detta fick jag veta av familjen Fustinonis patriark, farfadern i familjen och skaparen av gården i dess nuvarande form – var det här huset en gång en kyrka. Här bodde två prästbröder någon gång i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet. ”I det som nu är köket var kapellet”, säger signor Fustinoni och ler finurligt. Till kapellet kom om söndagarna bönder och herdar från bergsområdena runt omkring.
Under ett av fönstren i övervåningen finns två årtal:
Det första, 1779, markerar en tidpunkt i ”prästbrödraepoken”, möjligen var det då kapellet uppfördes, men det är lite osäkert. Det andra årtalet, 1982, berättar om tidpunkten för den senaste renoveringen.
Och här är signor Fustinoni med en av sina hundar, Moro (som ni redan stiftat bekantskap med i inlägget strax intill):
Vy över Prati Parini från vägen upp mot Canto Alto, den högsta toppen i området.
