Vad gäller Freya Klier så tänker jag fortsätta att översätta hennes texter. Det finns många som kommit till under de allra senaste åren som jag tänker ta itu med ganska snart.

Medborgarna i de båda tyska republikerna skulle alltså tvingas leva åtskilda, i två stater på grund av Auschwitz. Hur många av tyskarna var födda efter 1945? Och de som var vuxna under naziregimen – inte alla kan väl sägas ha skuld till Förintelsen? (Alla som var vuxna i Tyskland fr o m Hitlers maktövertagande hade förstås ett ansvar och en skyldighet att göra motstånd). Om man är så summarisk i sin rättskipning – dvs om så många ska straffas som inte är skyldiga – kan man då utgå från att större precision tillämpas när det gäller att döma de verkligt skyldiga? Vidare tycker jag att Grass mystifierar tyskarna. Ett enat Tyskland är farligt för då kan världshistoriens största grymheter upprepas igen. Men det Auschwitz har lärt oss är väl inte vad tyskar är i stånd till utan vad människan är i stånd till? Sjutton år har gått sedan Tysklands enande. Grass’ snack ter sig rätt löjligt. Tyskland är inlemmat i EU. Som jag ser det var enandet ett naturligt steg. Delningen efter andra världskriget var ju onaturlig. Sovjetunionen styrde sin sektor efter sin kommunistiska ideologi och därför kom det till en delning av Tyskland. När nu Gorbatjov övergav Brezjnev-doktrinen och lät de tidigare lydstaterna bestämma sin egen utveckling (det var dock ingen helt rak väg – att släppa de baltiska staterna satt långt inne; han ville väl helst inte heller att DDR skulle flyga all världens väg men utvecklingen gick i rasande fart och hans princip om tyskarnas rätt att välja väg vägde tungt för honom), skulle då tyskarna låta bli att enas? En sådan person som Willy Brandt känns mycket mer solid än Grass. Brandts Öst-politik gick ut på att skapa stabilitet och förutsägbarhet i relationerna med de östeuropeiska makthavarna – han var mån om att bidra till så goda förhållanden som möjligt för människorna i DDR. Han knäföll vid minnesmärket över gettoupproret vid ett besök i Warszawa 1970. När Muren föll talade han sig varm för återförening: Det som hör samman växer också samman sade han. Brandt inger förtroende men inte Grass. Nej, oron för ett Stortyskland tycker jag känns ”mystifierande” (det är klart att jag kan förstå äldre människor som minns den nazityska ockupationen av deras länder, men även om den är begriplig så är det ingen rationell oro). Anledning till oro skulle det finnas om de tyska politikerna i återföreningsdiskussionen 1989-1990 skulle börja tala om att Tyskland borde omfatta de områden i öst som landet förlorade i kriget. Polackerna orade sig visserligen över att Kohl låg lågt när det gällde att slå fast Oder/Neisse-linjen som Tysklands östgräns men det fanns taktiska skäl till det (dessutom måste en sådan utfästelse komma från båda de tyska staterna), men om jag har fattat saken rätt var det aldrig fråga om att börja kräva tillbaka förlorade landområden. Det skulle ha varit förödande och moraliskt förkastligt. Dessa territoriella förluster var ett resultat av det andra världskriget som Tyskland startade, och lika lite som man kan få tillbaka alla de oräkneliga offren för detta krig kan man få tillbaka landområden.