Fast också det där med moln och dimma… Även om träden och stenarna inte ser varandra i dimman, finns de ju ändå nära varandra, om än var och en klart separat definierad. Som vänner och familj… Vi ser dem inte alltid av olika skäl, ibland fast de befinner sig mitt framför näsan på oss och vi tror oss vara övergivna. Vi är ju också alla förbundna med varandra – oavsett hur ensam själen känner sig…och hur dimmigt det än blir.