Kommentarer på: Eva Strittmatter: Mark

Av: Bodil Z

Bodil Z — Sun, 13 May 2007 07:16:09 +0000

Ja, Keri,
om Heimat skulle vi kunna göra ett slags oändlighetstråd om här…

I alla fall tänker jag läsa om vissa kapitel i ”Abseits” nu.

Av: Keri

Keri — Sat, 12 May 2007 20:38:20 +0000

Oj, tack för tipset! Det verkar vara en verkligen läsvärd bok. Jag minns bara att jag tänkte OPS! när boken kom ut – men sedan glömde jag bort den nog… Nu skall jag i alla fall låna boken på biblioteket och läsa – jag blir nyfiken om särskilda stilen och innehållet.

(Och vad jag kommer på just nu: inte för så länge sedan hade jag med en vän en ganska stor diskussion om Heimat – både om begreppet/känslan och om den tyska TV-serien… Ett mycket intressant ämne tycker jag!)

Av: Bodil Z

Bodil Z — Sat, 12 May 2007 19:54:13 +0000

Plötsligt kom jag också att tänka på Günter De Bruyns ”Abseits Liebeserklärung an eine Landschaft”. Den handlar också om Mark Brandenburg. Här är en länk till en text jag skrivit om ett kapitel i boken: http://www.bodilzalesky.com/blog/2006/01/28/om-en-kyrktornsknopp-och-ett-honsagg/

Av: Keri

Keri — Sat, 12 May 2007 19:17:02 +0000

Även jag blädderläste lite i Fontanes ”Wanderungen” idag och jag fastnade här och där. Men inget kändes sandigt nog för den här diskussionen. 😉 Så tycker jag mycket om ditt citat till slut – efter all dessa sandiga vägar och dikter.

(Och jag småskrattar om begreppet ”blixtförälska” som jag inte ännu kände till. Finns det även en fras för ”Liebe auf den zweiten Blick”?)

Av: Bodil Z

Bodil Z — Sat, 12 May 2007 16:13:40 +0000

En vacker dikt igen, Keri.

Egentligen letar jag nu efter ett Fontanecitat om det här landskapet, men jag hittar inte vad jag söker, så jag läser lite ur förordet (ett av de många förord som finns) till ”Wanderungen durch die Mark Brandenburg”:

*Das schönste Buch über eine deutsche Landschaft ist nicht den vielgepriesenen Rhein- und Maingegenden, sondern der oft als ”des Heiligen Römischen Reiches Streusandbüchse” verspotteten Mark Brandenburg gewidmet. Ihre herbe Schönheit erschließt sich nicht dem ersten Blick. Auch dem Sohn dieses Landes, Fontane, wurden erst in der Fremde die Augen geöffnet: auf einer Schottlandreise faßte er den Plan, die nach seiner Überzeugung nicht weniger schöne und daher zu Unrecht weniger gerühmte heimatlichte Landschaft wandernd zu durchstreifen und seinen Lesern von diesen Fahrten zu berichten.*

Av: Keri

Keri — Sat, 12 May 2007 14:54:38 +0000

Jag svarar bara med en annan dikt av Eva Strittmatter. 🙂

Grasnelken

Ich wußte nicht, daß ich diesem Stück Welt
So unwiderruflich verwachsen bin.
Es kam mir bisher niemals in den Sinn,
Daß es mich wirklich am Leben erhält.

Ich dachte immer, ich könnte mich trennen,
Wenn ich nur wollte. Das ginge leicht.
Doch jetzt: was mich aus der Ferne erreicht,
Das werde ich niemals gut genug kennen,

Um draus zu leben. Nur dieser Sand
Wandelt mich an, mich in ihn zu legen.
Er ist so arm. Ohne Wetter und Regen
Wird er im Sommer zu Steppe verbrannt.

Doch kenne ich seine Sprache genau.
Das Brechen der Gräser. Ihr bitteres Welken.
Das kümmernde Rosa harter Grasnelken.
Ihr bläuliches Spiel unterm spärlichen Tau.

Vor ihnen muß ich mich nicht vermessen
Und habe nicht Mühe, mich anzupassen.
Ich kann mich einfach fallenlassen.
Sein, wie ich bin, und vergessen vergessen.

Av: Bodil Z

Bodil Z — Sat, 12 May 2007 12:51:30 +0000

Keri,
egentligen säger Agnes’ ord här mycket av det jag menar. Jag har sett mycket vackert i Mark, som trakten kring Stechlin och ja, trakten kring Buckow och många andra ställen, men ändå… äsch, jag gör – lite fånigt kanske – ett självcitat: ”Det är inget snarfagert land, inget främlingen blixtförälskar sig i, men det har sin sega tålmodiga anspråklösa dragningskraft, som först märks efter lång samvaro med de här platserna.” Det här landskapet utövar alltså en stark dragningskaft på mig, fast just lite ”trots-allt”…

Jag har till exempel cyklat längs ( uppförsbackarna väldigt sega) sandvägarna där när jag var tretton-fjorton år. Det var flackt, kargt och sandigt men hade ändå något särskilt.

Av: Agnes

Agnes — Sat, 12 May 2007 11:32:35 +0000

Jag har lärt mig älska landskapet efter många år. Först tyckte jag faktiskt att det var monotont. Trist, platt, ospektakulärt. Inte nu längre.

Av: Keri

Keri — Sat, 12 May 2007 09:58:15 +0000

Du skriver ”en bister karghet och en viss monotoni…” Ja, lite kargt ser det ibland ut här i Berlins område, på grund av dessa sandiga marker, men jag skulle inte säga att det finns monotoni. Jag cyklar omkring – gärna och ofta – och jag njuter av mångfaldiga landskapet. Inte så långt bort finns det här i Brandenburg [15 Naturparks](http://de.wikipedia.org/wiki/Brandenburg#Die_15_Gro.C3.9Fschutzgebiete). Och alla är olika på något sätt. Sista istiden gjorde att vi har ofta backiga trakter med [djupa klara sjöar](http://www.bodilzalesky.com/blog/2006/05/21/stechlin-fontane-igen) mitt i skogarna. Nej, jag tycker det är ingen monotoni…