Förr – i min barndom och ungdom och kanske ytterligare en liten tid – sa man ”du och jag” och inte ”jag och du”. Och jag sa till exempel ”Hannes och jag”, ”Lena och jag”.
Någon gång kom ett skifte eller egentligen var det väl en långsam rörelse. Fler och fler började nämna sig själva först och sedan de andra. Nu har vi passerat skiftet och det börjar nästan bli lite svårt att hålla emot. Betyder det här någonting och i så fall vad? Har vi blivit mer jagfixerade eller helt enkelt ensammare? Eller har vi blivit ärligare – kanske har vi alltid tänkt oss oss själva först och i centrum, men det är först nu vi vågar visa det öppet? Eller är det här bara ett mer eller mindre betydelselöst ytfenomen?
En av mina vänner säger ibland så här: ”Der Esel nennt sich zuerst.” (Ungefär – fast det blir inte lika snyggt på svenska – ”Åsnan nämner sig själv först”.)
Sebastianello, som inte är en åsna i den meningen