Morgon på Armesünderstraße

Det är tidig morgon och jag går i sakta mak nedför Armesünderstraße (Armasyndaregatan) i Güstrow. Bredvid och framför och bakom mig travar Londi, min hund, med glada steg. Samma väg har vi gått en morgon för flera år sedan; det känns som om det är samma morgon. Jag tittar på skylten, ja, gatan heter verkligen så. Längst ner på den står Armesünderturm, som sticker upp rött och spetsigt ur den gamla stadsmuren.

Vi går förbi i riktning mot floden och jag kastar en blick bakåt över axeln på Armasyndaretornet. Vilka är eller var de arma syndarna? Och vem bor där nu? För det ser ut som om någon bor där.

Vi fortsätter och kommer till ett vatten, nej, det här är nog inte själva floden utan bara en liten kanal eller ränna. Från förra gången minns jag – suddigt – en skylt med den underliga texten Elektrizitätsgraben (Elektricitetsdiket). Vad kan ett elektricitetsdike vara för något? Fast kanske minns jag fel. Floden heter något mycket vackrare, den heter Nebel – Dimma. Vi följer ”diket”, det finns bara en smal remsa att gå på – vattnet på ena sidan och på den andra ett vitmålat järnstaket. Innanför staketet finns ett ålderdomshem och när jag tittar upp mot en av balkongerna ser jag en gammal dam som lutar sig lite över räcket och vinkar åt oss. Jag vinkar tillbaka och Londi viftar på svansen. När jag sedan låter blickan glida längs fönstren i huset upptäcker jag en rad gamla ansikten som är vända mot oss. Vi är morgonens händelse, tror jag.