Herta Müller: Normen
30/4 -2007
Jag läser Herta Müllers essäsamling ”Hunger und Seide” långsamt (jag hör någon skratta ”När läste du fort?”) och bitvis – jag lägger annat emellan. I essän ”Das Ticken der Norm”, som handlar om normen som förtryckarinstrument, har jag hittat några speciellt skärande ställen som jag vill citera och översätta:
Ich glaube noch heute, daß ich aus zwei Gründen davongekommen bin. Der erste Grund ist der Trotz gegen die Todesdrohung der Securitate: Ich wollte mich, nachdem mir der Geheimdienst mit einem ”Verkehrsunfall” gedroht hatte, nicht selber aus dem Weg schaffen. Ich wollte diese Arbeit nicht für die Bluthunde des Diktators selber erledigen. Und der zweite Grund: Ich ging nie zu einem Psychiater.
Jag tror än idag att jag kom undan av två skäl. Det första skälet är trotset mot Securitates dödshot: Jag vill inte – efter att underrättelsetjänsten hade hotat mig med en ”trafikolycka” – undanröja mig själv. Jag ville inte själv stöka undan det här arbetet åt diktatorns blodhundar. Och det andra skälet: Jag gick aldrig till någon psykiater.
(Om någon undrar över det här andra skälet kan jag förklara det i en kommentar.)
Sie, ”die Intakten der Diktatur”, haben das an sich selber getan, was die Mächtigen mit den ”Geschädigten und Zerbrochenen” getan haben: Sie haben sich den Verstand verwüstet.
De, ”diktaturens intakta”, har med sig själva gjort det som de mäktiga gjort med ”de skadade och krossade”: De har ödelagt sitt förstånd.
•
Aber Ärzte hatten keinen Versteck. Die Menschen kamen mit sich selber zu ihnen. Ärzte legten ihre Hände den Menschen direkt auf die Haut. Ärzte, die sich dem Staat zur Verfügung stellten, nachdem sie geschworen hatten auf Ethik und Menschlichkeit, was haben sie sich gedacht vor der nackten Haut.
Men läkare hade ingen möjlighet att gömma sig. Människorna kom med sig själva till dem. Läkarna la sina händer direkt på människornas hud. Läkare som ställde sig till statens förfogande efter att de svurit etik och mänsklighet, vad tänkte de inför den nakna huden.
•
Die Lüge, die Verharmlosung kommt aus dem Wissen um die eigene Schuldigkeit, nicht aus der Lücke der Erinnerung.
Lögnen, bagatelliserandet kommer från medvetande om den egna skulden, inte från en lucka i minnet.
•
Mir kommt es so vor, als wäre die Diktatur dieses Zimmer gewesen: Die einen mußten springen – die anderen mußten weinen. Nur die versteckt und offen Partizipierenden sagen heute noch, es sei nicht so schlimm gewesen.
För mig är det som om diktaturen hade varit det här rummet: Några måste hoppa – de andra måste gråta. Bara de som i hemlighet eller öppet medverkade säger idag att det inte var så farligt.
(”Hoppa” betyder här hoppa ut genom fönstret för att krossas mot stenläggningen nedanför.)
• • •
PS Idag åker jag till Norge – om allt blir som planerat. Det där med flaggstorlekarna lämnar mig ingen ro. Mot slutet av veckan är jag här igen.
En liknelse
29/4 -2007
Två härskare utan själ bodde på varsin sida om de Stora Vassarna. Den ene bar rutig skjorta under uniformsjackan och den andre randig. Under lång tid hade de städat sina länder – den rutige hade eldsand (som är en vätska) och den randige hade köldknivar (som också är en vätska). Vätskorna användes till städningen och de utsläckte liv. Bortstädade på randsidan blev till exempel de kala, de allltför håriga, de som kunde sjunga, de vänsterhänta, de som kunde eller inte kunde cykla och på rutsidan de som inte var efterlängtade när de föddes, de som inte alltid luktade gott, de som kunde läsa, de tjocka, de som aldrig ätit honung och aldrig skulle få göra det. På båda sidor fanns oändligt långa listor över städobjekt.
Inne i de Stora Vassarna levde olika folk sina liv med glädje, elakhet, godhet, fjäsk och likgiltighet. En dag bestämde de rutiga och de randiga sig för att sluta en pakt och dela upp vassfolken mellan sig. En gräns drogs. På andra sidan Dammen stod några och tittade på.
En kort tid gick och den randige härskaren bestämde sig för att, trots pakten, anfalla den rutige. Det blev ett stor krig. Vassfolken klämdes mellan de stora. De som bodde längst ut på Udden gjorde ett ödesdigert val. De hade att välja mellan rutigt, randigt och SLAKTDIREKT. De valde randigt, men det var fel, för det var rutigt som vann kriget. Folket längst ut på Udden blev ett alldeles särskilt städobjekt, eldsand (som är en vätska) spreds och många skickades långt långt bort. För var och en som skickades bort kom det två av det rutiga folket till Udden i stället. På andra sidan Dammen stod några och såg på.
Nya tider kom och vassfolken blev sina egna, nästan i alla fall. För folket på Udden blev det svårare än för många av de andra, de hade ju en gång valt fel. Högst upp på deras heliga kulle, ja, de hade en sådan, stod en jättelik rutig skål med eldsand. Den var ditställd före de nya tidernas början.
Efter några år bestämde sig folket på Udden för att ta ner skålen med eldsanden från kullen och ställa den på en mer undangömd plats. Man ville inte ha eldsanden inför ögonen varje dag.
De randiga har inget land längre och länge trodde man att de rutiga inte heller hade något land kvar som var deras, men det har nu visat sig vara fel. De rutiga har ett stort land och en rutig härskare som nu varnar folket på Udden för att våga röra skålen med eldsanden. På andra sidan Dammen står några och tittar på. De hoppas att folket på Udden ska visa tolerans.
Om sänglampor
28/4 -2007
Om man bor i Nordeuropa eller ska vi säga i den subarktiska eller möjligen den kallare delen av den tempererade zonen, så är det lätt att man uppfattar sänglampor som något självklart. Man har sänglampor så att man kan läsa en stund på kvällen innan man somnar.
Somrarna tillbringar jag/vi för det mesta åtminstone till en del i Mellanitalien. Vi brukar ofta hyra en lägenhet för några veckor. Ett ständigt återkommande problem är att det inte brukar finnas några sänglampor. Det finns en taklampa som så gott som alltid utsänder ett vitt kallt och samtidigt diffust ljus som det är omöjligt att läsa vid. Så det första jag gör när jag synar lägenheten i fråga är att kontrollera det här med sänglamporna för att sedan snabbt jaga fram några inte alltför funktionella porslinspjäser med glödlampa i ur något förråd. Ytterligare en märklig sak är att det egentligen inte finns något riktigt ord för ”sänglampa” på italienska i de här sammanhangen i alla fall (i en svensk-italiensk ordbok finns ordet ”lampada da letto”, men det verkar mest finnas just för att översätta ”sänglampa”). Jag mumlar i stället, eftersom jag vet hur det går till, ett underligt ord, ett franskt ord med italienskt uttal, som väl främst betyder ”lampskärm” och det är det som sätter i gång aktiviteten. Fast vad har vi de här lamporna till, undrar man. Vad är det vi vill titta på?
Flyttfåglarna: Johan Ludvig Runeberg
27/4 -2007
Ibland under vårar och höstar kommer flyttfågelsdrömmarna över mig. En höst skrev jag in Tegnérs flyttfågelsdikt här och idag vill jag läsa Runebergs ”Flyttfåglarna” med er:
I flyktande gäster på främmande strand,
när söken I åter ert fädernesland?
När sippan sig döljer
i fädernedalen
och bäcken besköljer
den grönskande alen:
då lyfta de vingen,
då komma de små;
väg visar dem ingen
i villande blå:
de hitta ändå.
De finna så säkert den saknade nord,
där våren dem väntar med hydda och bord,
där källornas spenar
de trötte förfriska
och vaggande grenar
om njutningar viska,
där hjärtat får drömma
vid nattsolens gång
och kärleken glömma
vid lekar och sång,
att vägen var lång.
De lyckliga glada, de bygga i ro
bland mossiga tallar sitt fredliga bo;
och stormarna, krigen,
bekymren och sorgen,
de känna ej stigen
till värnlösa borgen,
där glädjen behöver
blott majdagens brand
och natten, som söver
med rosende hand
de späda ibland.
Du flyktande ande på främmande strand,
när söker du åter ditt fädernesland?
När palmerna mogna
i fädernevärlden,
då börjar du trogna
den fröjdfulla färden,
då lyfter du vingen
som fåglarna små;
väg visar dig ingen
i villande blå;
du hittar ändå.
Ett läsexperiment
26/4 -2007
Min spanska har varit bra mycket mer rörlig och ordrik än den är nu. Det är alltid tråkigt när ett språk hasar ner bakom horisonten. För att rädda skuggan av min spanska, ja, för att kanske till och med blåsa lite liv i den har jag bestämt mig för att genomföra ett litet läsprojekt. För ungefär ett år sedan läste jag en kortroman av den spanska författarinnan Elia Barceló i svensk översättning, som för övrigt är gjord av Ulf Eriksson. Romanen heter på spanska ”El secreto del orfebre” och den svenska översättningen har fått namnet ”Guldsmedens hemlighet”. Som ni kan se i texten här tyckte jag mycket om den och jag minns att jag redan då funderade på om jag inte skulle kunna läsa den på spanska. Och nu har det blivit dags – ”El secreto del orfebre” ligger här bredvid ”Guldsmedens hemlighet”. Jag tänker läsa originalversionen, men varje gång jag fastnar – och det kommer jag säkert att gör rätt många gånger – tänker jag läsa stycket i den svenska versionen, innan jag återvänder till originalet och ger mig en ny chans att förstå.
Så här börjar originalet:
Las cuatro de la mañana. Últimos de diciembre.
Escribo ahora para mí, a mano, con mi menuda letra de orfebre, en este piso recién alquilado, semivacío, mientras la nieve cae mansamente tras de los cristales sobre esta calle Clinton en la que ya no suena la música de la que hablaba Cohen. Escribo para mí. No hay nadie más. No hay nadie más ahora que no está Celia.
He consumido tres cigarrillos buscando las palabras, el principio, el arranque de esta historia que hoy me cuento, pero ¿dónde encontrarlo? ¿Cómo? ¿Cómo, si no hay principio, y el final que marcó mi vida, ese final de hace tantos años, está apenas a seis días de esta madrugada neoyorquina?
Los recuerdos acuden enfurecidos, luchando por imponerse al desorden de mi mente, y se confunden en un magma vidriado que apenas deja entrever los contornos de lo que fue.
Och här då den svenska översättningen:
Fyra på morgonen. De sista dagarna i december.
Jag skriver till mig själv, för hand med mikroskopisk guldsmedsstil i denna nyligen hyrda, ännu halvtomma lägenhet medan snön mjukt faller på andra sidan fönstren över Clinton Street där musiken Leonard Cohen talade om inte längre ljuder. Jag skriver för mig. Det finns ingen annan. Det finns ingen annan nu när Celia är borta.
Jag har förbrukat tre cigaretter bara under sökandet efter de första orden, själva inledningen till denna historia som jag nu berättar för mig själv, men var skall jag finna den? Hur? Hur, om det nu finns någon början och om det slut som präglade mitt liv, detta slut för så många år sedan, ligger på knappt sex dagars avstånd från den tidiga morgonen i New York?
Minnena infinner sig rasande, de kämpar för att ta kontroll över mitt medvetandes oreda och förblandas till en glasaktig magma där det förflutnas omgivning nätt och jämt kan urskiljas.
Oljefåglarna
25/4 -2007
(Obs – det här är ingen ornitologisk text.)
• • •
Oljefåglarna lever hela livet i mörker. – Det sägs att man gör ljus av dem…
Varför gör inte unga människor revolt mot detta gigantiska slöseri med deras tid?
24/4 -2007
Under ett antal år var jag anställd vid ett gymnasium och sedan var jag anställd vid en högskola i ett antal år. Under en tid någonstans i mitten av denna ”epok” hade jag två dryga halvtidstjänster. Jag har alltid tyckt om att undervisa, men både skolan och högskolan har med åren kommit att syssla uppseendeväckande mycket med helt andra saker och läraryrket har kommit att bli en underlig form av mångsyssleri med komponenter som administration, konfererande, pappersexercerande, utvärderande (av kurser, regler och vad det nu är), ”själavårdande”, handledande och en snutt undervisning och bedömning av elevers eller studenters prestationer.
Just nu undervisar jag två grupper i italienska på ett gymnasium. Jag gör inget annat än detta på den här skolan och jag får bara betalt för precis de lektioner jag håller – faller en lektion bort så faller pengarna bort. Detta är mitt eget val (under resten av veckan arbetar jag med annat) och jag trivs med det. Fast det finns ändå saker som stör mig. Det är som om arbetsmoralen eller arbetsviljan hos en ansenlig del av eleverna håller på att sjunka ihop till något som närmar sig ett intet. På ett gymnasium i grannstaden har man numera läxfri skola som ”policy” även om en del av lärarna bryter emot detta. På det gymnasium där jag själv arbetar hade man läxfri skola på förslag för några år sedan, men lärarna gick inte med på det.
”Uppifrån” – från lärarhögskolor och skolledningar och kanske ytterligare någonstans ifrån – kommer destruktiva förslag om att göra allt lätt och lustbetonat, inga läxor, inga verkliga ansträngningar ska få finnas. Är det då konstigt om många av eleverna, som säkert har mycket annat i huvudet än skolan, låter sig lockas att göra mindre och mindre? Nej – och ändå ja. Var och en är utrustad med en fri vilja, unga människor kan vara mycket målinriktade och att kämpa för sina mål hör väl ungdomen till mer än någon annan ålder. Varför gör inte unga människor revolt mot detta gigantiska slöseri med deras tid, deras ungdom, deras enda skolgång? Varför låter de sig invaggas i detta att det nog ändå ordnar sig sedan, att det är onödigt att anstränga sig? Varför står ansträngningen och det målinriktade arbetet så lågt i kurs? Och vem gagnar detta? Och varför ska man alls gå på gymnasiet om man inte tar skolarbetet på allvar? För att det inte finns några alternativ?
PS Igår gjorde jag en liten undersökning i en av mina grupper. Jag lät alla skriva på en lapp hur mycket tid de ägnade åt läxläsning i italienska (det är det ämne jag undervisar dem i) i veckan. Ingen fick titta vad den andre skrev och jag tittade inte på vem som skrev vilken siffra. Resultatet för tjugotvå närvarande elever blev i minuter:
120, 120, 90, 60, 30, 25, 25, 25, 15, 15, 15, 10, 7, 7, 7, 5, 5, 5, 3, 3, 3, 0.