jag vet tyvärr inte om det är den gamla ”Kommunalfriedhof”. Jag tror att kyrkan som ligger där hette Gnadenkirche och nu heter sw. Krzyza. Om du vill kan jag skicka dig lite bilder från vägen dit. Gå in i kontaktformuläret på hemsidan (under yrkessidor), så kan vi mailas vid om resten.

Den här dikten, som du inte vill citera inledningsraderna av, känner jag inte till.

Själv tycker jag om kyrkogårdar och flanerar gärna på sådana platser. Jag tycker det har något lugnande och jag tänker ibland sådant som att man i alla fall är kvar på jorden när man dör, att man är en del av en helhet. Egentligen föredrar jag väl kyrkogårdar med mycket natur och växter och sådana där dödens rum lockar mig mindre.

Associationen till Weingeist är ju för övrigt trevlig och behaglig.

Grav muras till, och marmorn ställs på vakt.
Men ack, förruttnelse är livets anda,
Stängs ej av vakt, är överallt till handa

Passar bra till dina bilder f.ö. Själv går jag aldrig frivilligt in på en kyrkogård och det värsta av allt är mausoleiliknande byggnader sådana som du fotograferat. ”De avdödas heliga rum”.

När jag nu än en gång tittar på din bild ovan slår det mig hur det hela liknar de ”Kellergassen” som ofta finns i vinkullarna här. Men där finns bara Weingeist och inga osaliga andar.

den där Stagneliusdikten känner jag till sedan min barndom, fast då uppfattade jag den mest som ett dåligt skämt. Vad jag tycker nu är mer obestämt, inte är den ett skämt; skrev Stagnelius så för att liksom slå hål på döden? Inte vilar det någon dödsångest över de här raderna, snarare finns det något väldigt utmanande i dem och kanske en vilja till flykt från livets trassligheter, men en ganska uppnosig och stöddig vilja till flykt.

Men vill ni ha gravromantik så varsågod:

Förruttnelse, hasta, o älskade brud,
att bädda vårt ensliga läger!

döden måste avskaffas, denna förbannade fräckhet måste ha ett slut citerade en känd bloggare i augusti 2004.