Kommentarer på: Om damer (och dambloggar)

Av: Karin

Karin — Fri, 16 Mar 2007 12:48:25 +0000

Hallå, jag hade missat hela den rumänska biten! Ja! Så ser jag det också! Kvinna är ett mindre postivt ord, att bli tilltalad som ”kvinna” vore gräsligt! Att däremot tilltalas ”damen” är uthärdligt. Jag håller helt med om att ordet kvinna i första hand handlar om kön – och jag känner mig i det mesta jag gör inte i första hand som en könsvarelse, utan som en människa.
Tanken, eller tankeförmågan är för mig inte heller könsbunden, liksom empatin. Man kan tänka sig in i en man – om man är kvinna – och vice versa.
ALLA stora författare, oberoende av kön, visar att detta är möjligt! Sämre författare visar att de är sämre författare genom att inte klara av det.

Men i Sverige är väldigt mycket särkskilt idag, just reducerat till kön. biologiskt sådant. Som om människor bara vore reproducerande av arten och inget annat.
Det syns i allt och det är mycket irriterande och väldigt begränsande – för alla.

Jag tror, om man börjar fundera på det här, att set syns mycket tydligt i just språket, och att man inte får syn på det förrän man börjar se/höra allt också genom ett annat språk.

Aniara! Du har en bundsförvant i mig!

Av: Bodil Z

Bodil Z — Fri, 16 Mar 2007 06:09:23 +0000

Hannele,
jag har varit och tittat på dina vackra (trädgårds)bilder ibland och så har jag funderat lite på varför du presenterar dig som just ”tant”. Vad är en tant för dig?

Agneta,
falsk tycker inte jag heller har särskilt mycket med dam att göra, möjligen utstuderad eller kanske snarare raffinerad. Ja, och så allt det här med yta och stil. ”Dam” är, så vitt jag kan se, ett ord som fått sin betydelse och sin laddning förskjuten ovanligt mycket och i ovanligt många små steg under en, ska vi säga, femtioårsperiod.

Av: Agneta

Agneta — Fri, 16 Mar 2007 00:16:45 +0000

I min språkuppfattning är/var damer varken falska eller utstuderada. Däremot var de många gånger behäftade med en speciell kläd- och uppförandekod. Och egentligen finns de inte längre i Sverige annat än som gamla kvinnor, om de fortfarande lever. Min uppfattning om damer hänger samman med hur jag upplevde dem på femtiotalet och även från tidigare årtionden via skildringar i film och litteratur.

Ord som är sammansatta med dam är däremot fortfarande till stor del gångbara.

Kanske var det i och med du-reformen på sextiotalet som damer blev passé.

Av: Hannele

Hannele — Thu, 15 Mar 2007 21:18:52 +0000

Jag har en tantblogg…

Av: Aniara

Aniara — Thu, 15 Mar 2007 13:42:00 +0000

Både dam och herre låter ju lite fjantigt på svenska, det är inga vettiga ord. Man tänker sig lätt något falskt, utstuderat och framför allt omodernt beteende. Men på rumänska (inte för att tjata men för att knyta ihop säcken) är domn och doamna helt vanliga, neutrala ord som man använder varje dag om folk.

Av: Bodil Z

Bodil Z — Thu, 15 Mar 2007 13:13:00 +0000

Det verkar som om ”man” får mer av positiv laddning än ”kvinna” hos Norstedts. Å andra sidan är ordet ”människa” väl femininum egentligen – ”människan hon gör det och det”. Vidare så har väl ordet ”dam”, trots alla ytligheter som ingår i föreställningen, fler positiva komponenter i sig än ordet ”herre”.

Av: Aniara

Aniara — Thu, 15 Mar 2007 09:37:56 +0000

Ursäkta mitt kanske alltför flitiga kommenterande, men jag slog upp ”man” också. Där står det så här:

fullvuxen person av hankön, i mots. till pojke resp. kvinna; ofta med tonvikt på handlingskraft, hederskänsla etc., med anknytning till traditionella uppfattningar: tag det som en ~

Av: Aniara

Aniara — Thu, 15 Mar 2007 09:31:15 +0000

Ja, alltså, jag använder i princip aldrig ordet dam på svenska, annat än sedan igår, och då är det ju mer i bemärkelsen "reclaim the lady" för att travestera reclaim the city-rörelsen. Om jag "tänker på svenska" är det förstås inga problem att känna igen din beskrivning. Men den betyder ingenting för mig. Intressant att notera: En dam är enligt Norstedts ordbok i första hand en respekterad kvinna av god samhällsställning. Sedan följer damtoaletterna och resten. En kvinna är enligt samma källa en fullvuxen person av honkön, i motsats till flicka resp. man; ofta med tonvikt på biol. el. samhällelig funktion

Av: Bodil Z

Bodil Z — Thu, 15 Mar 2007 09:09:56 +0000

Aniara,
det här med hur ”dam” låter har naturligtvis både med språket (hur lät ordet i det språk vi först lärde oss?) tiden-åldern och social bakgrund (inklusive protester mot social bakgrund) och något helt individuellt (det får inte komma bort) att göra. Känner du igen min beskrivning i hur ”dam” låter om du ”tänker på svenska” eller ser du ändå något som är på ett annat sätt? Kanske har jag inte varit tillräckligt tydlig för att det ska gå att prata så här.

När det gäller ”kvinna” så ser jag det så här: Det är ett ord jag tycker om på samma sätt som jag tycker om ordet ”man”. Jag tycker att det täcker hela människan även om könsidentiteten står i förgrunden. Det gör den och den gör det verkligen på samma sätt och i samma grad vid båda orden. (Tänker man nu in pronominet ”man” så krånglas allting till, men det kanske är ett onödigt krångel här.) Jag kan ju tillägga att också ”människa” är ett ord som jag tycker om med alla dess konnotationer. Nej, det här hotar att bli ett alltför långt och vindlande resonemang, så jag stannar upp här.

PS Intressant med den rumänska ”vinkeln”.

Av: Aniara

Aniara — Thu, 15 Mar 2007 08:39:32 +0000

Det var visst på Karins blogg som Jorun skrev om barnen. Nåväl.

Ett litet förtydligande bara – det rumänska ordet jag tänker på här är ”doamna”, vilket också kan betyda ”fru”, men inte i huvudsak i den gifta bemärkelsen, liksom. En man är en ”domn”, en kvinna ”doamna”. Ordet är alltså inte i första hand könsbestämmande, utan har med makt och respekt att göra. ”A domni”=att regera, härska, råda.