ja, tack vare Agnes’ länkvink. Visserligen är det inte helt bevisat, men vi har i alla fall en mycket trovärdig hypotes att stödja oss på.

Jätteintressant om språk… jag blev helt lyrisk av detta med M mmmmmmmmmmm och lite smålyrisk av fä:et också, Jag har alltid undrat varför runalfabetet börjar som det gör men jag har aldrig orkat ta reda på varför. Nu vet jag!

K

*Theo Vennemann verweist stattdessen auf die direkten Parallelen zum phönizischen Alphabet. Hier hatte der erste Buchstabe ebenfalls die Gestalt der F-Rune, und er trug, wie alle anderen Buchstaben auch, einen Namen: ’Aleph, also das »Rind«, woraus später im Griechischen das bedeutungsleere Alpha wurde. In Wirklichkeit stand ’Aleph bei den Phöniziern allerdings gar nicht für den A-Laut, sondern für einen ganz am Anfang des Wortes stehenden Kehlkopflaut, den die Germanen – und auch die Griechen und Römer – gar nicht hatten. Die Germanen orientierten sich deshalb nicht am Lautwert, sondern übersetzten das Wort ’Aleph mit fehu. Das F-Zeichen setzten sie dann für den Laut ein, der am Anfang dieses Wortes stand.*

Venneman stödjer sig bland annat på att runalfabetet inte börjar med A utan med F. Den första bokstaven i det feniciska alfabetet var Aleph som stod för ett strupljud som inledde ordet. Varje bokstav i det feniciska alfabetet hade ett namn med en konkret betydelse och Aleph betydde ”fä”. Runalfabetet inleddes i analogi med detta med F för Fehu (fä).

Jag nöjer mig med de här ”smakproven” och föreslår att den intresserade läser artikeln i dess helhet.

http://www.zeit.de/2007/09/A-Runen