Agnes skriver att hon vill ha en kunskapsbaserad skola och Bodil vill ha en skola där kunskaperna står i centrum. Ja – det vill jag med. Och jag undrar vem som vill något annat. ”Kunskaperna i centrum” är väl själva affärsidén för all utbildning.

Nu underförstås det väl i era resonemang att så var det förr, men så är det inte längre. Jag hävdar att det är precis tvärtom. Förr gick kanske 20-30% i gymnasiet. Resten slutade efter nian eller gick till olika yrkesutbildningar. Idag finns inte jobb för ”resten”, så frågan är vad man ska med göra dem. Ska de gå sysslo- och arbetslösa, eller ska man försöka erbjuda dem utbildning?

När politikerna (alla riktningar) ställs inför detta problem är valet givet. Man kan inte låta 40-50% av ungdomarna gå sysslolösa. Man måste ordna utbildningar som rymmer även dessa grupper. Så man skapar ett gymnasium för alla. Och då är det väl inte så konstigt att den genomsnittliga standarden sjunker. Men att konstatera det är en osanning som ser ut som en sanning, eftersom man då jämför hela populationen med de 20-30% som klarar studierna bäst.

Skulle man göra en rättvis jämförelse – dvs alla i de aktuella årsgrupperna nu och för 20 år sedan, skulle man se att den genomsnittliga nivån har höjts. De svaga som förut inte fick någon utbildning alls får idag en hel del utbildning, och de starka har också höjt sin nivå.

Vad som däremot har förändrats även för de bästa, är att en hög utbildning inte självklart ger jobb. Så var det inte förr. En fil. kand. var en merit och öppnade många dörrar. Idag krävs på många områden en doktorsexamen för att samma dörrar ska öppnas. Fler har hög utbildning och konkurrensen om positionerna har ökat dramatiskt. Eftersom föreställningen att man får jobb bara man har en ”bra” utbildning fortfarande lever starkt, så tenderar man att klandra utbildningen när inte jobberbjudandena kommer flygande. Det kan synas vara en paradox att trots att kunskapsinnehållet i de flesta utbildningar har ökat, så har deras marknadsvärde sjunkit. Men det är inte utbildningarnas fel utan beror helt enkelt på att det är många om budet.

Detta är inte bara min egen privata uppfattning utan en som jag delar med forskare på Lärarhögskolan i Stockholm. (Lärarhögskolor är ju visserligen er förhatliga, men något korn kanske de ändå hur plockat upp.)

Och till Agnes: Att jag inte svarade på dina frågor berodde inte på något annat än ren tidsbrist. Ursäkta.

du säger:

*Jag är dock inte van vid diskussioner på bloggar och har väl inte helt begripit hur dessa forum fungerar. De tycks vara relativt slutna rum där en grupp människor som känner varandra (genom nätet eller i den s.k. verkligheten) diskuterar och kommenterar tidens gång och annat, vartefter andan faller. Dessa privata diskussioner pågår dock i ett skyltfönster, med en formell inbjudan till andra att delta.*

*Jag tror jag begick någon form av etikettsbrott när jag huvudstupa kastade mig in i diskussionen. Min erfarenhet från nätdiskussioner har jag från diverse öppna diskussionsforum. Bloggar är något annat – de är mer som en picknick i parken, där man formellt bjudit in alla i kvarteret, men där det ändå är meningen att det är vi som redan känner varandra som ska ha fest.*

Till detta kan jag säga att jag inte tycker du ska basera din syn på vad bloggar är på vad som händer i just min blogg. Den är nog inte särskilt typisk. Dessutom har jag givit den ett slags innehållsdeklaration under rubriken ”Om den här bloggen”. Där kan man till exempel läsa att jag främst intresserar mig för litteratur. Vad gäller livet i kommentarfunktionen, så regisserar jag naturligtvis inte det. De som besöker bloggen och då och då eller någon enda gång kommenterar det som skrivs här gör detta för att de tycker att det är intressant eller trevligt att samtala om det ena eller det andra eller för att de har något de vill dela med sig av. Så föreställer jag mig det. Jag kan berätta att de flesta av dem som dyker här har jag aldrig träffat, men en del har jag börjat lära känna och några har jag också träffat efter en tids samtalande här. En av anledningarna till att jag skriver den här bloggen är att jag vill skapa en plats för samtal och faktiskt – det här kan man kanske tycka är lite löjligt – gemenskap. Jag ser min roll i förhållande till mina läsare i ganska hög grad som en tjänande roll. Jag vill hålla det jag lovar, nämligen att varje dag ha någon form av text kring något av de ämnen jag har valt att behandla redo för den som vill läsa. De dagar jag inte skriver något förannonserar jag, till exempel om jag ger mig ut på en resa. Naturligtvis skriver jag också för att jag tycker det är roligt.

Det du säger om skolan eller snarare min – enligt din tolkning – syn på skolan tvingar mig till ytterligare ett klargörande: Jag är inte ute efter en elit- eller nivelleringsskola utan efter en skola där kunskaper står i centrum, kunskaper och hårt arbete. Jag tror att en urvattnad skola med lägre och lägre krav är till speciell nackdel för de elever som inte kommer från hem med hög bildningsstandard. Jag kämpar hårt emot denna urvattning av skola och utbildning. Jag kämpar hårt för de elever som är beredda att anstränga sig och arbeta. Detta har ingenting med deras bakgrund eller hemekonomi att göra. De som inte vill anstränga sig försöker jag locka till det, men jag lägger ner mest arbete på dem som arbetar. Samtidigt går min energi till att kämpa för en bättre skola, emot förflackning och utjämning neråt.

Jag ser inga argument, inga sakskäl i de sista kommentarerna. Jag har inte fått några svar på mina frågor som var vänligt om än kritiskt ställda. Jagtycker inte det är en petitess att gymnasieungdomar frestas välja festplanering eller dylikt istället för tyska eller franska för att förbättra sitt betygsgenomsnitt.

Det är inte samma sak att plädera för en kunskapsbaserad skola som att vilja ha kadaverlydnad och noll ifrågasättande. Men det är ju symptomatiskt att den differentieringen inte existerar i Bengt C:s värld.

Jag upprepar: vi kommer aldrig att förstå varann.

Nej, Bodil, vi är inte fiender. Lite kryddor i anrättningen tål jag – jag är rätt bra på att krydda själv om jag får lust.

Jag är dock inte van vid diskussioner på bloggar och har väl inte helt begripit hur dessa forum fungerar. De tycks vara relativt slutna rum där en grupp människor som känner varandra (genom nätet eller i den s.k. verkligheten) diskuterar och kommenterar tidens gång och annat, vartefter andan faller. Dessa privata diskussioner pågår dock i ett skyltfönster, med en formell inbjudan till andra att delta.

Jag tror jag begick någon form av etikettsbrott när jag huvudstupa kastade mig in i diskussionen. Min erfarenhet från nätdiskussioner har jag från diverse öppna diskussionsforum. Bloggar är något annat – de är mer som en picknick i parken, där man formellt bjudit in alla i kvarteret, men där det ändå är meningen att det är vi som redan känner varandra som ska ha fest.

Detta var det ena skälet till att jag drog mig ur diskussionen. Diskussionen var privat och den formella inbjudan att delta borde jag inte ha tagit så bokstavligt. Läser man de första sju inläggen, är det uppenbart. Ni har diskuterat detta tidigare och ni är i stort överens. Nu har något nytt dykt upp, som får er att åter lufta lite gamla bekanta åsikter. ”Kunskapsföraktet tar livet av oss”, utbrister Marita. Troligen inte för första gången. Ej heller för sista.

Det andra skälet till att jag drog mig ur, var att jag inte såg någon öppning för den diskussion jag ville föra. Det verkade som om ni såg den förändring som den svenska skolan genomgått de senaste 10-20 åren som ett socialdemokratiska politikers idiotiska påhitt. Förändringarna tycktes framstå som helt omotiverade, endast drivna av felriktade, nivellerande jämlikhetssträvanden.

Jag skulle vilja anbefalla en smula samhällsorientering, och hoppas då att ni skulle se att näringslivet, tjänstestrukturen, yrkesfördelningen och mycket annat har förändrats, vilket i sin tur har gjort en förändring av utbildningen absolut nödvändig. Det bredare rekrytering till gymnasiet/högskolan är inget som politikerna hittat på, utan är ett svar på förändringar i hela samhällsstrukturen. Både i Sverige och i många andra länder i Europa.

Om sedan skolans förändring innebär att några skolor har videofilm och festplanering på schemat är trots allt en detalj och inget att haka upp sig på.

Tackar återigen för mig. Nu har jag sagt ”allt”.

Å andra sidan så kan man väl se sådana här små arga övertramp (så länge det inte urartar till personangrepp eller grovheter) som en ”krydda i anrättningen”. Om man brinner för något är det ju lätt att det slår ut lågor också där det inte är riktigt ”rumsrent”.

Så Bengt C, jag hoppas att vi inte har blivit fiender genom denna ordväxling. Titta gärna in här igen.

Jag kan inte hjälpa att jag tycker att det är synd att det blev så här.
Å andra sidan blir det gärna så i en diskssion där ingendera parten är särskilt benägen att lyssna på motståndaren/den andra sidan.

Det är också svårt att diskutera saker på en blogg, det blir bara texten som räknas, man ser inte minspel, gester, hör inte den där lilla tvekan som finns i en röst.

Man sitter och filar på sin kommentar, suddar, skriver nytt, skärper sina argument.

Kanske kräver bloggdiskussionerna en lyhördhet ingen av oss riktigt gjort till sin.

Diskussioner leder ju lättare någonstans, till en ny insikt eller till något berikande om man har ett öppet diskussionsklimat. Att alla som deltar är beredda att ifrågasätta också sina egna utsagor, eller förklara dem närmare.

Som sagt, jag tycker att det är synd att det blev så här, även om Bodil, Karin och Agnes inte är överens med Bengt i allt, så finns det säkert några grejer vi kan enas om.
Det hade varit roligare och mer givande för alla om vi hade kunnat finna dem och vad gäller resten konstatera att vi just inte var överens, men att det inte är hela världen.

Jaja, till Bengt: Lycka till på andra bloggar, och det ÄR roligt att blogga och det är roligt att både läsa och skriva bloggar. Hoppas att du inte helt tappade lusten!

Jag har läst några av dina övriga inlägg i olika ämnen och vidhängande kommentarer. Ni tycks alla vara överens om det mesta. De kommentarer du får bekräftar vad du säger och spär på med ytterligare exempel.

Jag tror jag börjar förstå vilken funktion bloggen fyller och vad deltagarna har för behov och intressen. Ni verkar ju ha det trevligt i er lilla klubb där alla tycker likadant – det äääär ju så hääärligt att bli bekräftad.

Tack för mig.

Du säger:
”Du skulle väl antagligen helst vilja välja ut de tio mest intresserade och begåvade elever för givande seminarier och litteraturanalyser.”

Du har inte förstått ett dugg.