Kant talar först om brister i beslutsamhet och mod som orsaker till vår självförvållade omyndighet. Sedan tar han upp lättjan. Jag tänker mig att alla tre samverkar til att underminera vår självständighet och vårt oberoende. Det gäller att kämpa emot alla dessa tre brister – och säkert en del annat också.

Jag gillar det skarpa och tydliga hos Kant. En människa som inte ber om ursäkt för sig själv och som vet att det han säger är väl genomtänkt. (Imperfekt kanske vore ett lämpligare tempusval?)

Tror dock inte att man förblir omyndig av lättja, rent generellt. Av feghet, oförmåga och rädsla, ja, men lättja…njaäeee, det tror jag inte gäller människor i största allmänhet. Rädslan och fegheten gör tillräckligt för att det ska vara bekvämt att slippa ta ansvar för sitt eget liv och sina val. Men – också att vägra välja är ett val. Vi kommer liksom inte undan…

”Människan är av naturen lat” tror jag inte på alls. Om det vore sant, skulle vi inte utvecklas som mänsklighet, utan fortfarande leva i grottor och hyddor och vänta på att blixten skulle slå ned, för att vi skulle kunna göra upp eld och bära den med oss. Tror snarare att vi drivs av nyfikenhet och lust att utvecklas/lära, men att rädslan/fegheten sätter käppar i hjulet, när det gäller att fatta de där livsavgörande besluten man vet att man ”borde” fatta. Och då fegheten får oss att låta bli att välja aktivt, fastnar vi i ”borde-världens” tyranni och låtsas att livet är pyton för att det är någon annans fel. Eller?